Känns som om jag lever i ett kaos. Rutiner ska skapas, det ska duschas, tvättas, lagas mat och göras matlådor, städas.. Ja ni vet hur det är, allt det där vardagliga som ska göras. Måste göras. Och jag är ifrån Inez mycket mer än jag någonsin varit. Skolan är kaos. Kaos i klassen. Praktikplats ska hittas. Massa nya termer. Nya bekantskaper.

Jag behöver bara vara. Andas. Sova. Tänka. & jag saknar Inez även om jag träffar henne varje dag så saknar jag henne. Jag är ju van att vara ifrån henne ett par timmar i veckan. Nu plötsligt är det 6 timmar om dagen. Jag vet att det är värt det och att jag egentligen varit ganska bortskämd som haft "lyxen" att vara hemma med henne så länge. Jag vet att det är nyttigt för oss. Eller nej, det vet jag inte alls. Alla påstår det men jag känner det inte. Det känns inte alls hälsosamt. Men det är väl en inkörsport det här. Snart är jag säkert inne i lunket som alla andra svenssons.

 

 

Den där känslan när man inser alldeles för sent hur man egentligen kände, hur man faktiskt känner. 7 år försent. Det gör aningens ont att man inte bara fattade. Fast samtidigt så vet jag att jag inte varit redo där och då. Det är nu jag är det. Nu när livet är annorlunda. Nu när jag har landat i mig själv. Nu när jag hittat hem. Men ändå svider det, att jag inte visste redan då.

Det är bara det att när han var kär så var inte jag det. Nu när jag är kär så är inte han det. Eller så är han det men jag är liksom för sent ute. Alldeles för sent. Han har liksom passerat stadiet att våga. Nu vågar han inte sätta allt på spel och jag & andra sidan skulle våga spela bort varenda öre på honom.

Fast och andra sidan hade allt varit så annorlunda nu så jag får vända det till det positiva och tacka för det!

 

 

 

 

 

 

 

 

Finally börjar det släppa lite! Idag kom det ett brev i brevlådan som jag väntat på. Jag har blivit antagen till utbildningen till behandlingspedagog. När det bara var 12 platser och 60 sökande så kändes det lite tungt, men jag kom in! Jag är så glad, förväntansfull och... orolig. Ja, orolig.. Det kommer bli fantastiskt och det känns rätt men samtidigt är jag rädd att det inte är rätt. Att jag inte ska trivas. Att det ligger mig för nära. Men sen vet jag ju samtidigt att det är perfekt för mig, jag vill ju jobba med det här. Att hjälpa människor. Men samtidigt så är det väl så med allt nytt? Att man blir både glad och orolig. Man vet ju inte riktigt vad det är eller vad man ska förvänta sig. Men jag tror det kommer bli alldeles fantastiskt bra!

Idag har jag iallafall varit på besök på KRIS i Kalmar. En del av mig blev bara så ledsen när jag var där. Att inte alla är så starka att dom klarar det. Klarar ta sig igenom ett missbruk. Men dom som jobbar där är fantasiska. Vilka jävla människor. All min respekt och kärlek till dom.

Nu ska jag bära in barnet mitt som sitter i sandlådan och gå in och mysa. Ska sniffa hennes huvud och bara ligga sådär nära. Älskade unge min! Nu kan allt bara bli bättre!

Måndag, måndag, måndag. Mest av allt vill jag bara ha påsk. Ja, eller åtminstone vår. Jag brukar aldrig aldrig längta efter våren och all allergi, men sen jag fick Inez så är våren och sommaren mina favoritårstider. Snö är ju sjukt mysigt men allvarligt, när jag har dratt på ungen overallen sjuttioelvatusen gånger och tvingat på henne mössan dubbelt så många gånger och tappat den ena vanten i alla vantpar så är jag måttligt jävla skittrött på vintern. Inte verkar den ta slut någon gång heller, hela vecka ska bli kall. Så till påsk vill jag har sol, sol och kanske +10. Så jag kan ta en promenad i apladalen i min vårjacka. Så Inez kan sluta lipa över att hon fryser om händerna och jag slipper säga en gång till att SLUTA SLITA AV DIG VANTARNA SÅ FRYSER DU INTE! Ja, jag är trött på det här nu.

 

Jag kom till en insikt idag. Jag har alltid påstått att jag är en icke svartsjuk tjej, jag tar det lungt. Håller mig cool så att säga. Ehhh, nä. Jag har ljugit, eller kanske bara inte insett det. Eller så är det för att det här är annorlunda? Vad vet jag? Jag satt iaf och blev svartsjuk över något så patetiskt som att han träffar massa tjejer på jobbet och jag vill liksom också träffa honom. Åh vad jag saknaaaaaaaar. Det är fan inte klokt det här. Att någon kan sätta sig så inuti en och när man saknar så gör liksom kroppen lite ont. Men att jag inte är svartsjuk, det kan vi ju glömma..

I övrigt så mår vi bra. Jag hade en släng av feber i helgen, dock vet jag inte om det hade att göra med förra veckans brist på sömn och att jag glömt min medicin 3 av 7 dagar för när jag vaknade på söndagsmorgonen efter en heldag i soffan så var allt bra igen. Tyvärr så missade jag lilla Ebbes dop men det gick inte, jag var ett vrak som bara ville gråta och svettas. Som tur väl är finns det ju alltid kort att få se sen :).

Inez fick en jättefin nattlampa av pappan sin i helgen som nu lyser så fint när hon sover. Och både igår och idag har hon sovit jättebra, bara vaknat en gång på kvällen och kanske 2 på natten. Och tro mig det är STOR skillnad mot utan lampan. En liten bit av mig tänker att det kanske varit det som fattades, hon kanske var lite mörkrädd där inne i sovrummet, älskade barn!

 

Ja alltså, det här med att vara ensamstående. Jag klagar inte, eller jo det gör jag visst ibland, hehe. (Speciellt idag när jag har nackspärr och knappt kan röra mig och ungen 2 gånger i rad kissar på golvet..) Men iallafall, det finns INGET som stör mig så mycket som när det kommer någon och säger att jag är minsann också ensamstående eftersom min karl jobbar rätt mycket, han är bort mellan 7-4 ibland ända till 6.  Hujedamig liksom. Och nej du, det är du inte. Jag blir så sjukt irriterad och känner bara att du skulle bara veta hörru. Jag är den enda som lägger barnet, jag är den enda som byter blöja, jag kan aldrig handla ifred, aldrig få en paus, aldrig gå ifrån. Spontanfika med en vän medans karlen stannar hemma. Det är alltid jag som ska servera mat, diska, klä på, duscha henne, alltid ha koll, alltid aktivera henne.

Att vara ensamstående och att vara själv hemma mycket med barnet är en jävla skillnad.
Jag har ingen att ringa när Inez lärt sig något nytt. Ingen att skratta med åt hennes hyss. Och det är skitjävlatråkigt. Men samtidigt så har vi en nära relation jag inte tror vi hade haft om vi hade varit 2 ständigt närvarande föräldrar. Jag säger inte att folk som är 2 föräldrar inte är nära sina barn, för det är dom ju. Men jag tror att det är på olika sätt. Visst jag kan ringa till familjen men det är inte samma sak, dom säger typ kul och sen kör deras liv vidare utan att det gör någon skillnad. En pappa/partner glädjs ju på ett helt annat sätt.

Jovisst jag får också paus ibland.  Barnvakt har jag ju mer sällan än någonsin nu eftersom hon är hos sin pappa en natt 2 utav 3 helger. Men när hon är där då får jag andas. Oftast är jag ju dock så dum att jag spenderar min ledig kväll med utgång vilket resulterar i att sängen är det mest lockande ända tills lillan kommer hem på söndagen. Men roligt det där kvällarna, det har jag. Och jag behöver dom! Behöver bara vara mig.

Som tur är så har jag min fina bästa Sussi. Hon är också ensamstående till en liten Tindra som är 2 månader yngre än min Inez. Och jag kan dela allt med henne, jag ringer henne och lipar, ringer henne och skrattar. Tacka Gud för så fantastiska fina vänner.

Dom här 2åren har varit det bästa i mitt liv, dom tuffaste men också de bästa.