Den där känslan när man inser alldeles för sent hur man egentligen kände, hur man faktiskt känner. 7 år försent. Det gör aningens ont att man inte bara fattade. Fast samtidigt så vet jag att jag inte varit redo där och då. Det är nu jag är det. Nu när livet är annorlunda. Nu när jag har landat i mig själv. Nu när jag hittat hem. Men ändå svider det, att jag inte visste redan då.

Det är bara det att när han var kär så var inte jag det. Nu när jag är kär så är inte han det. Eller så är han det men jag är liksom för sent ute. Alldeles för sent. Han har liksom passerat stadiet att våga. Nu vågar han inte sätta allt på spel och jag & andra sidan skulle våga spela bort varenda öre på honom.

Fast och andra sidan hade allt varit så annorlunda nu så jag får vända det till det positiva och tacka för det!