Har prata med Catrin ikväll om den där allra första gången jag såg mina småsyskon på riktigt. Jag minns det så väl, och jag minns känslan. Den är så stor, det är verkligen helt otroligt att man kan älska någon så mycket. Jag minns speciellt D, eftersom han var först med att komma till oss och jag fortfarande bodde hemma då.

Jag kan inte ens tänka tanken på hur det hade varit utan dom för det gör ont i hjärtat. Jag vill aldrig någonsin vara utan dom och dom är det allra finaste jag har.
Det är galet egentligen hur mycket man älskade dom redan innan dom hade kommit till oss, första bilden vi fick hem på dom och man älskade dom redan då. Det var så rätt, redan då kunde man inte föreställa sig ett liv utan dom.
Jag kan inte ens sätta ord på hur mycket dom betyder för mig, hur mycket jag älskar dom.

Och ibland, som nu när jag försöker beskriva hur mycket jag faktiskt älskar dom så börjar jag nästan gråta, för utan dom.. ja utan dom? Vad hade man då varit idag?
Jag kan skriva om det här i flera timmar, men det är ingen ide, jag kan ändå inte sätta ord på det.