Ja alltså, det här med att vara ensamstående. Jag klagar inte, eller jo det gör jag visst ibland, hehe. (Speciellt idag när jag har nackspärr och knappt kan röra mig och ungen 2 gånger i rad kissar på golvet..) Men iallafall, det finns INGET som stör mig så mycket som när det kommer någon och säger att jag är minsann också ensamstående eftersom min karl jobbar rätt mycket, han är bort mellan 7-4 ibland ända till 6.  Hujedamig liksom. Och nej du, det är du inte. Jag blir så sjukt irriterad och känner bara att du skulle bara veta hörru. Jag är den enda som lägger barnet, jag är den enda som byter blöja, jag kan aldrig handla ifred, aldrig få en paus, aldrig gå ifrån. Spontanfika med en vän medans karlen stannar hemma. Det är alltid jag som ska servera mat, diska, klä på, duscha henne, alltid ha koll, alltid aktivera henne.

Att vara ensamstående och att vara själv hemma mycket med barnet är en jävla skillnad.
Jag har ingen att ringa när Inez lärt sig något nytt. Ingen att skratta med åt hennes hyss. Och det är skitjävlatråkigt. Men samtidigt så har vi en nära relation jag inte tror vi hade haft om vi hade varit 2 ständigt närvarande föräldrar. Jag säger inte att folk som är 2 föräldrar inte är nära sina barn, för det är dom ju. Men jag tror att det är på olika sätt. Visst jag kan ringa till familjen men det är inte samma sak, dom säger typ kul och sen kör deras liv vidare utan att det gör någon skillnad. En pappa/partner glädjs ju på ett helt annat sätt.

Jovisst jag får också paus ibland.  Barnvakt har jag ju mer sällan än någonsin nu eftersom hon är hos sin pappa en natt 2 utav 3 helger. Men när hon är där då får jag andas. Oftast är jag ju dock så dum att jag spenderar min ledig kväll med utgång vilket resulterar i att sängen är det mest lockande ända tills lillan kommer hem på söndagen. Men roligt det där kvällarna, det har jag. Och jag behöver dom! Behöver bara vara mig.

Som tur är så har jag min fina bästa Sussi. Hon är också ensamstående till en liten Tindra som är 2 månader yngre än min Inez. Och jag kan dela allt med henne, jag ringer henne och lipar, ringer henne och skrattar. Tacka Gud för så fantastiska fina vänner.

Dom här 2åren har varit det bästa i mitt liv, dom tuffaste men också de bästa.

Try and touch me so I can scream at you not to touch me
Run out the room and I'll follow you like a lost puppy
Baby, without you, I'm nothing, I'm so lost, hug me
Then tell me how ugly I am, but that you'll always love me
Then after that, shove me, in the aftermath of the
Destructive path that we're on, two psychopaths but we
Know that no matter how many knives we put in each other's backs
That we'll have each other's backs, 'cause we're that lucky
Together, we move mountains, let's not make mountains out of molehills
You hit me twice, yeah, but who's countin'
I may have hit you three times, I'm startin' to lose count
But together, we'll live forever, we found the youth fountain
Our love is crazy, we're nuts, but I refused counsellin'
This house is too huge, if you move out I'll burn all two thousand
Square feet of it to the ground, ain't shit you can do about it
With you I'm in my fucking mind, without you, I'm out it

Och här sitter jag med ont i hjärtat. Känner inte ens igen mig själv just nu. Det känns som om jag blivit överkörd av en jävla lastbil. Pang, boom och där ligger jag, trasig. Kan inte ens lyssna på Death Cab for Cutie utan att tro att jag antagligen kommer få vätskebrist eftersom jag lipar för ett helt landskap här i soffan. Som den där patetisk tonåringen jag en gång var så sitter jag här återigen och lipar på samma sätt som då. Kanske åkte tillbaka i tiden lite. För jag fattar inte. Jag vet inte vad som hänt, jag brukar inte bli såhär, brukar inte känna såhär, brukar inte bry mig. Antar att jag egentligen är mest besviken på mig själv. Kan inte hantera min egna idioti. Jag vill typ spola tillbaka tiden, fast ändå inte. För jag behöver lära mig och för varenda steg man tar så ges man lärdom. Men vad lär jag mig nu? Att hjärtat typ går sönder när man inte trodde man skulle bry sig? Fast egentligen visste jag ju. Att jag brydde mig. Bryr mig.
Jag bryr mig precis lika mycket nu som när jag satt på tåget till dig för att bara få krama om dig när du var trasig.

Jag vet inte ens vad grejen är. Jag tänker att det var värt det. Att det var okej. Fast nej, det var det inte. Är det inte. Jag vill typ bara få vara lycklig. Eller jag vet inte. Är man det någonsin egentligen? 

 

Det känns som om jag kastat bort ett år för att återigen sitta här och fatta lite lite då som nu.