Vilken dag.. den har varit otroligt tuff. Men det är självförvållat från början till slut så det är bara att ta det. Jag har defenitivt lärt mig en hård läxa. Och vissa människor är jag evigt tacksam för att dom finns. Nu är jag sådär gråttrött och min rygg vill verkligen inte mer, för just nu är min foglossning allt annat än bra, så nu ska jag sova. & Imorgon ska jag till barnmorskan igen.

Nu får jag se framåt, 90 dagar till bebis. 3 veckor till midsommar med Nella & världens finaste M. & det, det kan inte bli annat än bra faktiskt.

Jag har gett upp en sak efter igår, knyta skorna. Jag skulle böja mig ner men eftersom magen numera faktiskt är i vägen och icke formbar så kom den i kläm och jag höll på att spy direkt på plats, hände inte heller en utan hela två gånger igår, alltså varje gång de där förbannade skorna skulle på. Så nu blir det skor man bara stoppar foten i så enkelt är det med det.

Jag har inte skivit så mycket om vad jag har gått upp eftersom jag får sån ångest av det.
Jag plussar numera i vecka 27, 8 kilo! 8 KILO! ÅTTA JÄVLA KILO! Lär ju bli typ minst 8 till! Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv vägt såhär mycket.
& så var det ju dessutom helg nu igen, det får vi fira med ett äpple, nej nu ljög jag! Lär fira det med typ 1 kilo godis och en kladdkaka från stigs.

Jag tänkte bara säga en sak, M är bästbästbäst. Fan vilken kille! Ah nu tänker jag inte skriva mer om honom. Men det är få förundrat att få träffa en kille som är som han.

Guuud vad jag hatar folk som döper ungen redan i magen och går runt och bara "ååh lilla Greta, sparkar du lilla mamma nu.. hihihi". Och folk som kallar sina bröst för "barnets mat". Okej... för min del är mina bröst bara mina bröst. Tänk om man säger till sin pojkvän när det börjar hetta till "Neeeheru det där är ju lilla Gretas mat!"
Men äh, kanske bara är jag som är hjärtlös?!
Eller jag hatar nog de flesta gravida överlag. Varför M Å S T E alla vara så jävla snuttipluttiga med bebisen och magen?
Jag är inte rädd om magen direkt, inte så att jag slänger runt den heller men vad fan, jag kan göra precis allt som alla andra. Sen visst, jag väljer medvetet bort Hultsfred i år eftersom jag inte är bekväm med att trängas med sisådär 20,000 skitpackade människor när det är 6 veckor kvar till BF. Visst fan hade magen eller ja bebis klarat det men det handlar ju mer om mig. Svettas som en gris och vara stor som ett hus på en sån plats. Nej tack! Jag får nog med sånt i mataffären. Men alla ska dalta så förbannad hela tiden med sina magar. Varför?

På tal om mathållarna, HAHAHA, mina bröst har blivit så jävla tunga. Jag älskar gå hemma utan bh, men inte numera, det är verkligen sjukt. Och mitt ena ärr som jag har efter bröstoperationen har blivit så jäkla fult. Och till det värsta; mina vårtgårdar... jag skulle kunna vara en mörkhyad människa med så mörka vårtgårdar. Det är helt otroligt. Det ser inte klokt ut! Har dessutom ångest över hela bröstoperationen; Varför väntade jag inte tills efter jag fick barn? Egentligen är svaret på frågan enkel, jag tänkte inte skaffa barn på sisådär 10 år. Men ja, tji fick jag. Jag hoppas dock dom håller samma form efteråt. Har försökt googla lite hur just förstorade bröst håller under en graviditet/amning men jag hittar ingenting!

Nästa vecka är det iallafall dags för första träffen med föräldragruppen! Ska bli intressant, jag går mest på det eftersom jag vill på förlossningsvisning. Jag tror inte jag kommer lära mig så mycket där som jag inte kan lära på egen hand. Jag tycker bara såna där träffar innebär prestationsångest och ja.. ångest överlag. Men men, är det ingen att ha så är det inte. Vi får väl se helt enkelt!

Ja men just det, det här har ja totallt glömt skriva om! Bebis har slutat sparka. Inte känt en spark sen i fredags. Och nu menar jag inte att den bara bökar lite. Det är tvärlungt. Den har tagit semester. Så efter att ha haft ont i magen tillochfrån i söndags och eftersom bebisen inte sparkade så fick det bli ett samtal till förlossningen. Dom ville gärna att jag kom in så det vara bara att åka upp. Men jag fick komma in direkt och ingen väntetid eller något så det var jätteskönt. Och ja där konstaterades att hjärtat slår. Det bankade på så fint så.
Men barnmorskan var ju lika förvånad som min vanliga barnmorska är över hur lite jag känner den. Hon sa "Ja det kommer nog bli mer när du närmar dig ... eller nej, du är i vecka 27! Det ska sparkas nu" Så skrattade hon lite. Men nehä du! Men det är väl som A sa att antagligen så sparkar på nätterna eftersom den redan från början varit en nattuggla och nu är jag ju så van vid sparkarna att dom inte väcker mig längre.

Men bebis måste ha flyttat på sig dessutom. Jag är så jäkla mätt precis hela tiden?! Jag får inte i mig någonting. Idag har jag ätit en macka och jag är fortfarande mätt på den mackan och jag ska faktiskt påstå att jag inte ens var hungrig när jag åt den, åt den mest eftersom jag måste få i mig mat, för bebis skull. Och äter jag så mår jag illa för jag redan var så.. mätt är ju fel ord eftersom jag inte ätit.. Men ja ni greppar vad jag menar.

Idag har dessutom varit en jättebra dag fast jag inte ens har borstat håret eller tagit på mig annat än myskläder. Men jag har pratat med B, kokat rabarberkräm & gjort rabarberpaj, det ni!

Jag fick reda på att jag var gravid: 22 december, 2 dagar innan julafton efter att ha fått höra att S utalat sig om att jag "säkert var gravid" så ja det var bara hem & testa.
- Såhär fick jag reda på det: Åkte buss hem från Gislaved och pratade med Åsa om vad S hade sagt. Hon tyckte jag kunde vänta med att testa eftersom min mens skulle kommit på morgonen den dagen (den är alltid punktlig) men inte kommit än. Men jag bestämde mig för att köpa ett test på vägen hem ändå. Gick hem, kissade, plussade. Gick och köpte fler tester. Så ja, 5 tester senare alla med plus. Sen hade jag blackout i typ en kvart. Vet att jag sprang runt hemma men mer minns jag inte.
- Jag tror det kommer att bli: En pojke.
- Det här undviker jag att äta och dricka: Ja, alkohol framför allt. & opastöriserad ost. Ja, det är nog allt jag behöver undvika eftersom jag inte äter kött sen tidigare.
- Lukter som jag inte klarade av i början: Allt, kylskåpslukt typ. Kunde inte ens kolla i kylen. Och disk. Disklukt. fyfaaan. Spydde direkt. Fimplukt, fast det klarar jag fortfarande inte av.
- Följande små egenheter har jag fått: Inte en enda vad jag vet. Mer bitter än vanligt?
- Första gången det rörde sig i magen: Väldigt sent om jag jämför med andra, så runt vecka 23 tror jag det var? Minns knappt. Dålig på datum.
- Första gången det började sparka ordentligt: Samma vecka, allt kom på samma gång. Kände ingenting innan det kändes ordentligt..
- Såhär kändes de första sparkarna: Ja, min bebis gör ju inga ordentliga sparkar fortfarande, den är lugn som en filbunke. Så jag vet inte hur jag ska förklara det. Det är som när man har en nervryckning någonstans, fast inuti magen.
- Musik jag spelar för bebisen i magen: Ja, jag försökte vara seriös och spela Mozart ett tag läste att det gjorde bebisen smart, men jag la ner det ganska fort. Jag spelar ingenting för bebisen. Jag lyssnar på musik för egen skull. Den får stå ut typ. Den bryr sig ändå inte.
- Magen började synas: Jag vet inte, syntes liteliiite i vecka 17 tror jag? Det får nog andra svara på faktiskt. Jag ser nästan ingen skillnad på min mage nu och magen i vecka 17 då den blivit lite större. Men jag vet ju att den är större. Det märker jag ju med kläderna och ja, det är ju 10 veckor sen så det borde va skillnad?
- Såhär kände jag vid ultraljudet: Hm, först var det typ "vad fan har jag gett mig in på nu då.." sen var jag glad och började nästan gråta, sen hade jag lite panik. Ja det var omtumlande helt enkelt.
- Första gången jag fick höra barnets hjärtljud kändes det: Ja, jag tyckte inte det var något speciellt alls. Jag önskade bort hjärtljudet lite för jag var så trött på skiten just då. Men sen ja, det var ju givetvis tur att det tickade på.
- De första mammakläderna var: Strumpbyxor i sämsta kvaliten från H&M & två mamalinnen också H&M.

Två av de 5 testerna!

Jag har gett mig in på något med någon som absolut inte kan sluta bra. Inte alls. Jag skulle varit ärlig från början, sagt som det var. Men nu sitter jag här och vågar absolut inte säga att jag är gravid, och dessutom långt gången. Och det kommer bara slå tillbaka i ansiktet på mig att jag inte sa något. Men hur fan skulle jag lagt fram det? Det blir bara jättejätteonaturligt när det inte kommer upp i ett samtal och nu kommer det bli ännu onaturligare eftersom han kommer se det med sina egna ögon. Ojoj, vad detta kommer slå tillbaka.

Jag har numera också en lösenordskyddad underblogg till denna bloggen, jag behöver en sida där jag faktiskt kan få sålla lite; http://talihinasky.blogg.se/brokenarrows/

Jag vet inte vilka som kommer få lösenordet och ännu mindre vilka som faktiskt kommer fråga. Men den finns och jag behöver den.

Ja, idag är det precis 100 dagar till bebis, 100 dagar till den 29 augusti :)! Men vi satsar på 80 va? För jag tror den är färdigbakad om 80 dagar, det blir lagom, då ska jag springa ut den tänkte jag. Perfekt! 100 dagar till i den här hettan är något jag faktiskt inte vill förställa mig, och då är det inte ens riktig värme ännu utan bara kvav åskvärme. Jag har blivit som ett vandrande ånglok den senaste veckan, jag blir genomsvett av allting, att bara gå in i en affär gör mig kokhet.

Hade förövrigt velat göra något kul idag eftersom det är 100 dagar kvar, en slags milstolpe liksom för nu är det nedräkning på riktigt. Men nej, så blir det inte.
Ska ta min döda rygg och lägga mig klockan åtta. Det blir lagom.

Min rygg, ja ni. Jag har fått sota för att jag anstängde mig igår och gjorde nytta, vaknade 5 gånger inatt och fick gå upp och gå för jag hade så jävla ont. Var på bristningsgränsen när jag var uppe för 5:e gången halv 7 imorse och hade ont i ryggen samt kramp i vaden. Skönt det här hörrni, jävla foglossning. Och det här med kramp i vaden är med nytt, kommit senaste två nätterna. Min kropp är redo att skrotas. Mina gamla kläder går numera inte ens över rumpan, så mycket större är jag alltså! Jag kommer säkert ha gått upp 40 kilo när detta är över!

Det har varit en bitterljuv dag, den startade väl inte alls som jag ville och har under hela dagen medfört att jag egentligen varit ganska ledsen, åtminstone inuti.

Men samtidigt väldigt roligt för idag kom Lallo på besök med sin lilla Lykke Li, och jag har inte sett henne sen studentdagen så det var verkligen roligt att få ses igen. Det fanns massa att prata om, framför allt minnen, barn och vad som hänt sen sist. Och precis som hon skrev på sin blogg så tror jag vi lyckades ganska bra även om det säkert finns mer att prata om när tiden finns. Vi lunchade på Chaplin på uteserveringen och det är ju inte fel att passa på nu när det börjar bli varmt. & Vi måste bli bättre på att ses, 3 år är en alldeles för lång tid och att försumma en bra vänskap är inte att föredra.

Men ja den där känslan som uppkom imorse efter ja vad man nu ska kalla det, för det var knappast ingen disskution, den finns kvar.
Och jag vet att du läser det här och jag har ingenting att säga, jag överreagerar på det mesta, allt blir så mycket större för mig än vad det brukar, allt blir uppförstorat, antar att hormonerna har men det hela att göra. Det är ingen ursäkt och jag ber inte om ursäkt, åtminstone inte här, inte just nu.

Har prata med Catrin ikväll om den där allra första gången jag såg mina småsyskon på riktigt. Jag minns det så väl, och jag minns känslan. Den är så stor, det är verkligen helt otroligt att man kan älska någon så mycket. Jag minns speciellt D, eftersom han var först med att komma till oss och jag fortfarande bodde hemma då.

Jag kan inte ens tänka tanken på hur det hade varit utan dom för det gör ont i hjärtat. Jag vill aldrig någonsin vara utan dom och dom är det allra finaste jag har.
Det är galet egentligen hur mycket man älskade dom redan innan dom hade kommit till oss, första bilden vi fick hem på dom och man älskade dom redan då. Det var så rätt, redan då kunde man inte föreställa sig ett liv utan dom.
Jag kan inte ens sätta ord på hur mycket dom betyder för mig, hur mycket jag älskar dom.

Och ibland, som nu när jag försöker beskriva hur mycket jag faktiskt älskar dom så börjar jag nästan gråta, för utan dom.. ja utan dom? Vad hade man då varit idag?
Jag kan skriva om det här i flera timmar, men det är ingen ide, jag kan ändå inte sätta ord på det.

Jag har funderat lite, hur pass mycket kan man skriva i en blogg egentligen utan att gå över gränsen? Ibland känns det som om jag har gått över den där gränsen med råge samtidigt som jag känner att jag egentligen bara har skrivit en bråkdel av vad jag egentligen känner.

Jag önskar jag kunde skriva den här bloggen och vara precis hur bitter jag vill utan att folk ska dömma, bli stötta eller tycka man är opassande som förälder. Men det kan man ju inte, man kan inte sålla på internet och i min förra blogg var det okej, dom som kände mig kunde läsa mellan raderna medans resten bara såg massa fina ord och texter. I den här bloggen är det värre på någotvis för det handlar om någon annan än mig och känslor för någon som är halva jag.

Jag tycker inte livet är ett uns roligt sen jag blev gravid, jag tycker allt är skittråkigt.
Och jag kommer aldrig göra om det här, för det är inte rättvist mot mig själv eller någon annan.

Jag saknar B, helt klart. Jag önskar jag kunde vrida tillbaka tiden till 2006 när vi träffades första gången och bara förändra allting, göra det hela bra och inte så trasigt som det faktiskt blev. Hade jag kunnat, hade jag levt om mitt liv från den stunden.

Idag var det dags för en tripp till allas vårat Ullared & Gekås! Lagom mycket folk, jävligt ont i fötterna men med trevligt sällskap & det är väl ändå det viktigaste? Kom hem med mest saker till bebis, precis som vanligt nuförtiden. Det blev ett jättefint spjälskydd, dock inte vitt som jag hade tänkt men detta blev nog faktiskt ännu bättre! 2 vita lakan, småsmå, ja jättesmå vita strumpor, 2 vita bodys, en kort och en långärmad, 2 jättefina pyjamasar och en rödrandig body fast med korta ben som var så himla söt! En vit lite tjockare fleecefilt med litet barpababatryck i ena kanten att ha i vagnen framför allt i början innan kylan kommer & 3 nappflaskor och lite annat smått som flaskrensare till nappflaskorna. Men jag måste påpeka att jag är liiiteliiite besviken på utbudet på småttingkläder, storlek 50-56 var det riktigt dåligt av, synd! Men ja, man får se det positiva, då får man handlat mer när man vet vad det är för kön på bebis.
Jag själv fick en bh,  haha, & det var ju faktiskt inte fy skam det heller. Tänkte köpa en amningsbh men det fanns inte en enda i min storlek. Hade väl kanske inte direkt räknat med det heller.

Men sammanfattningsvis så var det en fin dag och mina fötter gör numera ondare än ondast, så nu blir det högläge för dom och soffan för mig, fast alldeles strax blir det nog sängen!

Magen i torsdagsmorse framifrån :) Vecka 25

Och idag har jag världens bästa fredagkväll
med nyaste numret av föräldrar & barn - gravid,
lindt choklad & äpplen i klyftor.

Var förbi biblioteket idag med & lånade denna DVD:n.
Så nu var TV fredagen räddad med!

Jag tror jag har nått en gräns. Hela dagarna går numera ut på att lipa för jag är så jävla ful. Jag får så otrolig ångest att det är helt sjukt. Jag kan inte ens bara gå hemma i sunkiga kläder och bara vara för det drar bara ner mig ännu mer.

Det har gått så långt att jag undviker att träffa kompisar, gå ut och ta en fika eller bara gå till apoteket eftersom jag känner mig så otroligt ful. Vill inte att någon ska se mig sådär hemsk, fet och ful.
Så jag sitter här, eller ligger i soffan och sover för jag orkar inget annat.
Idag skulle jag på lunch med min gudmor jag var på vippen att ställa in för jag orkar inte gå ut såhär.

Mitt hår är katastof, sjukt ful tråkig torr färg och det växer fan inte framtill vilket gör mig vansinnig. Har testat allt, ätit tabletter mot det, allting. INGET händer, så det är bara där, skitkort på sidorna, ser förjävligt ut. Har på riktigt, nu överdriver jag inte ens vuxit max en cm på ett år.

Jag har INGA kläder att ta på mig, på riktigt alltså, jag får på mig kanske max 3 plagg av allt i min garderob. Vill bara att skiten ska vara överstökad nu så jag kan klä på mig igen och slippa vara såhär.
Ja jag är inte fet, får väl skriva det så inga moraltanter blir irriterade, jag vet det. Men jag är större än vanligt, överallt. Min rumpa är större, mina ben. Allting.

Dessutom som grädde på moset, har jag fått finnar på ryggen med, det gör ju det hela mycket bättre.
Så nu har jag klagat lite. Det var det jag ville ha sagt bara.

Idag har jag varit hos barnmorskan och tagit blodprover, mätt magen, lyssnat på det lillalilla hjärtat igen och fått hem lite papper, moderskapsintyg att skicka in bland annat och papper på fina övningar jag ska göra både under och efter graviditeten, blandannat den där klassiska knipövningen ;).
Jag slapp väga mig av någon anledning, dock inte mig emot, jag är glad så länge jag slipper den där ångestdelen.
Iallafall så låg bebis hjärtslag på 146 & mitt S/Fmått var 24 & det såg fint ut sa barnmorskan. Hon tycker därimot att jag borde känna bebis mer än vad jag faktiskt gör. Fast vi lyssnade efter sparkar också och den sparkade så fint så där inne så det är nog bara jag som inte känner efter ordentligt. Dock är det ju mitt järnvärde som inte alls är bra, hon vill att jag ska börja äta Niferix vilket jag absolut inte vill. Jag vill dricka min blutsaft och nöja mig där men jag får väl lyssna på henne antar jag.
Sen är jag ju RHnegativ också vilket bidrar till lite extra blodprover så dom har koll på att ja inte bildar antikroppar mot bebis.

Fick tider för att börja i föräldragrupp också, första besöket är redan 2/6 och det känns så sjukt för det är ju snart! Och då sa den klocka barnmorskan; Att ja det är ju snart du ska ha barn med! Och ja, jisses, jag tror inte jag riktigt förstår det ännu.
Och den 9/6 ska vi på förlossningsvisning & det ska bli spännande! :) Det ser jag framimot!
Nu börjar ju också dom täta besöken hos barnmorskan, ungefär var tredje vecka är det dags för besök nu!

Vissa i ens närvaro är verkligen stöttande och hjälper till, längtar efter bebis och donar. Andra sitter och säger att dom är stöttande men gör inte ett jävla skit mer än att bara säga det. Det finns också dom som spelar otroligt stöttande på ytan och donar lite granna men inombords skiter i vilket och helst vill slippa veta.  Andra frågar bara för dom är nyfikna och vill ha något att prata om. Jag vet precis vilka som tillhör vilken kategori och det är skönt att veta det. Jag har vänner och familj i varenda kategori.

Jag kan skriva hur mycket som helst just nu, känner jag så arg och trött på allihopa.
Jag vill bara stänga in mig och bara vara med mig själv och slippa gå ut och slippa prata och vara, men vardagen ligger ju runt hörnet och jag antar att jag måste allt det där jag inte vill.

Just nu önskar jag också jag kunde sålla bort vissa läsare, men det går ju inte det heller.

Har varit en bra helg. Åkte med familjen till stugan igår för att inviga den nya altanen som var så fin så, utsikten där fina sommarkvällar kommer vara oslagbar. Och altanen ligger liksom alldeles alldeles precis vid vattenkanten! Så vi grillade, åt hemmagjorda mazariner som var det godaste på länge & fruktfat. Vi satt ute på altanen hela kvällen och var inte till sängs förrens runt 12 tror jag klockan var. Mysigt att kunna sitta ute och prata istället för att bara sitta framför tv:n. & med värme på altanen så gick det fint. Spenderade sen natten hos familjen och idag åkte vi till Växjö och gjorde lite ärenden & fikade.

Sen blev väl resten av eftermiddagen sådär eftersom jag blev förbannad på min jävla vagn. Jag får inte liggdelen att fästa. Jag kommer snart tutta eld på hela jävla vagnen och.. Nej det kommer jag kanske inte men i mitt stilla sinne så vill jag det.

& så är det veckobyte idag med :) Vecka 25. På onsdag ska jag till barnmorskan, antar att dom tar det första sfmåttet då och den där klassiska vägningen som jag hatar. Haft ångest för det i 3 veckor.

Jag har funderat på en sak, man läser i andra gravidbloggar om hur dom tvingar iväg sina pojkvänner/sambo till affären för att handla det den blivna mamman är sugen på, man läser hur dom redan i vecka 24 tycker det är tungt att resa sig från sängen och då är det ju tur att stora starka mannen är där och kan hjälpa dom upp. Och det är så jobbigt att ta sig upp från soffan så där står mannen med sin kraft.. ehm.. Okej? Gulligt? Jag tror inte ens eran pojkvän tycker det är speciellt gulligt att ta hand om er. Han får ju en bebis redan innan den riktiga bebisen är född.
Allvarligt talat, jag undrar hur man kan tilllåta sig själv att göra så? Om man är sugen på något, gå och handla det själv, och jag undrar hur fan man kan anse det tungt att resa sig i vecka 24? Herrejisses vad klena dom är.
Hur kan man bli så osjälvständig? Hur kan man tilllåta sig själv vara så jävla klen? Ni dör fan inte av att resa er upp från sängen, ta i med armarna så som ni gjort i alla era dagar så ska ni nog se att ni kommer upp.
Jag har aldrig någonsin förstått det här med att kvinnan ska vara svag och klen och vid sidan där ska mannnen stå och rädda henne. Jag reste mig upp själv även när jag hade som ondast av foglossning, skulle aldrig tvinga iväg något för att köpa en citron till mig och allvarligt talat det är jag stolt över. För jag verkar vara en av få som är självständig nog att klara det.

Är så trött på att folk ska ge råd hela tiden, det kostar att ha barn, det går åt 20 blöjor om dagen, man får inte sova på flerafleeeeera år, man hinner aldrig duscha. Man ska göra så man ska göra si.
Man får inte putsa fönster som gravid och man måste äta järntabletter annars kan bebisen dö. Jag blir så trött och undrar hur fan barn överlevde förr i tiden om dom nu dör utan järntabletter tillexempel?
Jag dricker blutsaft om jag känner mig trött, jag litar på mitt sunda förnuft och tror visst att jag kommer få duscha och sova. Och visst fan är det dyrt? Är det någon som tror något annat?
Och man är tydligen jävligt egoistisk om man köper något till sig själv och inte bebis. Det ska ni veta, den får så det räcker och blir över även om jag köper mig något jag vill ha.

Jag blir så jävla trött på allt prat.

Vissa saker är jag verkligen tacksam för med min graviditet, den har egentligen varit hyftsat enkel om jag tänker efter. Mådde väl ganska illa i början och var sjukt trött, den tröttheten man har vid graviditet är verkligen obeskrivlig, jag har aldrig någonsin förrut varit trött på det viset. Men det la ju sig efter ett tag. Sen var jag känslig ett tag om jag inte åt och fick blodsockerfall, då var det kört. Men frukt eller en sesamkaka i väskan löste det fint.
Visst, jag har foglossning, men det är hanterbart, jag kan ta det än så länge.
Folk skriver om förvärkar hit och förvärkar dit, åka in till sjukhus för dittan och datten.
Jag har inte inte känt något sånt, eller jag vet egentligen inte, jag vet inte hur det ska kännas heller för den delen. Men inte så vitt jag vet. Jag har ringt min barnmorska en gång under min 24 veckor gågna graviditet och det var över min rygg. Annars klarar jag mig.
Sen visst, har jag ringt hem säkert 4782 gånger och beklagat mig och frågat och sådär.
Men det är väl lite det man har Mammor till?
Men trots allt så är det faktiskt en enkel graviditet.

Och dom stunderna när jag mår bra, när allt annat bara ligger bakom och man känner hur bebisen rör sig, då är jag egentligen ganska tacksam för allt.
Det finns hur många kvinnor som helst som vill vara i min sits, få vara gravid.
Det finns så många som inte kan få äran att vara just det, gravid.
Och här sitter jag och klagar dag ut och dag in. Jag får lite dåligt samvete över det stundvis, samtidigt som jag inser att det är okej att känna som jag gör, för den dagen jag väl har bebis här, då kommer jag älska den och det kommer gottgöra tusenfalt för att jag inte älskar den riktigt än.

Igår umgicks jag med världens bästa Nella, det var fint att ses, blir inte så ofta när hon bor så långt bort, men dessto bättre när man väl ses. Vi gjorde langos, såg en film & bara umgicks.
Sen när jag kom hem runt 12 var jag helt slut, men då satte bebis igång och rörde sig massvis och sparkade och röjde vilket bidrog till att jag inte somnade förrens runt 2. Men det var det väl värt eftersom det har tagit mig 23 veckor att känna något överhuvudtaget.

& Idag är det veckobyte.. igen!

Vecka 24:
Bebisen väger nu över 600 gram och är välproportionerad, men med tunn och ömtålig hud och ringa mängd underhudsfett. Hjärnan växer snabbt och bebisen börjar fylla utrymmet i livmodern. Den är ungefär 30 centimeter lång från hjässa till häl. Även om chanserna att bebisen skulle klara sig med rätt vård om den föddes nu är goda, så skulle de flesta läkare och barnmorskor göra sitt bästa för att förhindra en förlossning i det här stadiet så att bebisen får fortsätta utvecklas på "vanligt" sätt.