Jag har funderat lite, hur pass mycket kan man skriva i en blogg egentligen utan att gå över gränsen? Ibland känns det som om jag har gått över den där gränsen med råge samtidigt som jag känner att jag egentligen bara har skrivit en bråkdel av vad jag egentligen känner.

Jag önskar jag kunde skriva den här bloggen och vara precis hur bitter jag vill utan att folk ska dömma, bli stötta eller tycka man är opassande som förälder. Men det kan man ju inte, man kan inte sålla på internet och i min förra blogg var det okej, dom som kände mig kunde läsa mellan raderna medans resten bara såg massa fina ord och texter. I den här bloggen är det värre på någotvis för det handlar om någon annan än mig och känslor för någon som är halva jag.

Jag tycker inte livet är ett uns roligt sen jag blev gravid, jag tycker allt är skittråkigt.
Och jag kommer aldrig göra om det här, för det är inte rättvist mot mig själv eller någon annan.

Jag saknar B, helt klart. Jag önskar jag kunde vrida tillbaka tiden till 2006 när vi träffades första gången och bara förändra allting, göra det hela bra och inte så trasigt som det faktiskt blev. Hade jag kunnat, hade jag levt om mitt liv från den stunden.