Idag kliver vi in i vecka 19 :) Mwi, nästa vecka är det halvägs!

Fostret vecka 19:
Små, ljusa hårstrån såkallade lanugohår täcker kroppen och till och med undersidan av fötterna. Det fina fjunet kan finnas kvar på vissa delar av kroppen efter födseln, t.ex på ovansidan av öronen. Ögonbrynen och ögonfransarna börjar markeras och på barnets fingertoppar finns helt unika fingeravtryck. Benen har nu kommit ifatt och är i rätt proportion till kroppen. Barnet ser ut som en färdig människa, i miniatyr.

Jaha, lördagkväll. Lika givande som alltid. Har aldrig i hela mitt liv haft en så ostimulerande tillvaro. Mina vänner föreslår aldrig att vi ska umgås längre eller bjuder med mig på något eftersom dom verkat tro att med graviditet så kommer också ett rörelsehinder och den sociala förmågan lägger man tydligen på hyllan. Så jag sitter hemma, så som jag gjort sedan mina vänner fick reda på det hela. Är visserligen en hel del ute hos min familj på helgerna och egentligen så är det faktiskt där jag för tillfället trivs bäst. Det är liksom okonstlat, man kan bara vara. Med vännerna får man ofta lägga på en mask och låtsas att man inte är gravid eftersom nästan ingen uppskattar att prata om det. Sen finns det givetvis guldkorn i det hela, så alla ska inte ta åt sig av det jag skriver..

Känner mig pressad redan nu kring hela dopgrejen och det är över ett halvår innan det ens är dags att ta tag i det. Jag vet inte ens om jag vill ha dop, men för min pappa är det tydligen väldigt viktigt, vilket jag inte hade en aning om. Och eftersom jag är pappas flicka så lär det ju bli litet hemmadop, för i kyrkan blir det defenitivt inte. Men sen då, gudföräldrar? Känner mig pressad kring det med. Men ja, som sagt ett tag tills dess. Jag övertänker nog det bara. Jag vet bara att jag inte vill vara tjock på dopet, det gör sig inte på bild. (Ja, jag är så fixerad vid det att jag tänkt på det redan nu.)

Har iallafall letat pojknamn en stund och faktiskt hittat ett par som känns helt okej. Jag tror ju verkligen att det är en pojk så det är väl bra om man hittar ett par man tycker om. Flicknamnet har jag 3 att välja på sen ett tag.

Denna bloggen skiljer sig verkligen helt sjukt mycket mot min gamla, så mycket att jag får lite ångest. Detta sättet att blogga på känns inte alltid rätt även om det känns kul. Jag saknar mina texter, men dom känns inte rätt här.

Jag saknar B dessutom.

Förrsten är det någon som vet när man får lyssna på bebisens hjärtslag?
Jag har inte fått det än och jag vill verkligen det. Jag är fascinerad av hjärtslag.

Jag har haft internetstrul i flera dagar men idag verkar det ha släppt efter 4 virusscaningar och ungefär 50 omstarter av både datorn och routern.

Igår hände något sjukt konstigt, jag drack världens största och suraste glas med citronvatten. Helt plötsligt en stund efter att jag druckit upp det, rykte det till i hela magen. Jag har ingen aning om det var bebis eller om det bara vara jag som inbillade mig. Men det kändes precis som om den hoppade till och jag inbillar mig att den gjorde det bara för att det blev för surt. Nu kan jag ha inbillat mig det hela, så jag förstår knappt varför jag skriver om det, eftersom det kan vara så att det är helt orelevant.

Iallafall, idag har jag varit i Halmstad, det var.. ganska meningslöst. Var på möte i 15 minuter, åt MCD i 20 minuter, sen satt jag av resterande 3 /2 timme tills tåget gick hem på en bänk. Så spännande var Halmstad.
Dessutom hade jag världens drygaste kille bakom mig på vägen hem. Han var stupfull och hävde i sig öl. Pratade högt i telefon om hur mycket öl han pallade och sen visade det sig att han hoppat på fel tåg. Och han hade varken pengar eller kort till att  betala en ny biljett med. Jag ville bara byta plats men tåget var helt fullt. Sen till slut ungefär 5 minuter innan jag var hemma och kanske 7 öl senare för hans del så däckade han. Ja jisses..

På onsdag är det ultraljud, jag är lite neutral till det hela. Har ju sett bebis en gång redan och det var mest bara konstigt. Häftigt, men konstigt. Så verkligt helt plötsligt..
& på tordag ska jag hämta hem min vagn :), lägger in en bild nedan. fast min är dock svart och inte beige.

Nu ska jag lyssna på Coldplay & bara vara.

Har sjukt dåligt samvete för mitt förra inlägg. Vissa stunder är det faktiskt mysigt, så missförstå mig rätt.

Jag är så jävla lipfärdig så det finns inte.
Jag ska defenitivt bara ha ett barn. Jag hatar att inte få på mig några som helst kläder. Håret har blivit så jävla tråkigt och äckligt. Jag har fått finnar på ryggen och ansiktet och jag orkar inte känna mig såhär ful.
Jag trodde jag kände mig ful innan, så jävla fel hade jag. För nu känner jag mig fulare än någonsin förr.
Sen syns det inte ett skit att jag är gravid heller, folk tror bara jag gått upp lite i vikt. Det är med kul att folk verkligen tror att man gått och blivit fet.
Och folk som vet att jag är gravid pratar om hur jäkla liten jag är för att ha gått så långt, ja då är det ju sjukt konstigt att jag själv då känner mig större än störst. Flodhäststor.

Folk målar upp gravidietet som något så otroligt roligt och vackert. Kul för dom säger jag bara.
För det är inte ett skit kul, det här är defenitivt inget för mig.
Hittills kan jag iallafall säga att det har medför mer jävla ilska och tårar än glädje att vara gravid.
Sen att ungefär alla är sjukt skeptiska till att jag ska ha barn spär ju såklart också på den känslan.

Nu känner jag bara för att sitta inne resten av tiden och gå runt i min pyjamas.
Men åtminstone idag ska jag ta tag i mig själv och åka och träffa mina syskon. Och det råder bot på det mesta tjur så det blir säkert en bra dag ändå.

Till råga på allt har jag gått ner över ett halft kilo och det kan ju inte vara speciellt bra.

Jag vill veta vad bebisen har för kön och jag irriterar mig på alla som vet vad dom ska få. Visst jättekul för er, verkligen. Nej jag unnar er faktiskt inte det ett skit, för jag tycker bara det är orättvist för jag vill med veta.
Men man får sitta där och ler ändå och låtsas vara så glad för deras skull, samtidigt som man faktiskt är glad för deras skull Jag är nog egentligen bara avundsjuk och det är väl därför jag blir så bitter.
Jag tycker inte alls om att vara ovetandes. Tycker inte det är spännande för 5 öre. Jag är bara bitter och irriterad över att dom inte berättar här.

Och så är jag irriterad över det här med när folk frågar vad man hoppas det är och jag svarar en flicka. Och då får man tillbaka "Ja men man blir ju glad vad det än är, bara det är friskt" Eh ja? Är inte det ganska självklart egentligen?

Men om jag ska vara helt ärlig så är jag livrädd för att jag kommer bli besviken om det är en pojk. Att man inte alls känner samma glädje. Att dom säger "Det blev en pojk!" Och där ligger man och bara.. "Jaha... fan också" Och så blir man inte alls glad. Inte för det inte är roligt med pojkar, utan bara för att jag alltid verkligen velat ha en dotter. Antar att det grundar sig i mina dåliga relation till min biologiska mamma och att jag vill bli den där mamman till min dotter som hon aldrig var till mig.
Och nu känner jag mig nästan skyldig att skriva en förklaring till varför jag känner så bara för att ni inte ska döma mig. Men jag tänker inte förklara mig. Så vi sätter punkt där.

Det är snurrigt det här med längtan.
Ena sekunden så längtar jag efter bebisen så jag snart inte orkar längta mer, medans jag i andra sekunden sitter i total panik och undrar vad jag egentligen har gett mig in på.
Nu är det 22 veckor kvar och jag tycker det känns som en evighet, samtidigt som om jag blickar bakåt så är de 18 gångna veckorna ingenting. Dom har liksom bara rusat förbi mig.

Ena sekunden så vill jag gråta för jag är glad, andra är jag livrädd.
Jag känner inget band till barnet än, kan bero på att jag inte känt av det än och för att allt runtomkring varit som ett stort känslohav och det är inte förrens nu det har lagt sig.
Jag längtar till jag kan känna en första spark

Vilket leder mig till min dröm inatt.
Först drömde jag att jag liksom kände hur bebisen sparkade när vi satt i en pool och känslan var helt sjuk, jag var lyckligast på hela stället. Sen gick jag ner i poolen och då sparkade en kvinna mig i magen av misstag när hon skulle simma och bebisen dog.
Det var så sjukt för jag gick från att känna av den till att förlora den inom loppet på 10 sekunder.
Och jag kunde känna känslan så väl när jag vaknade.

Nog tjatat om längtan och tankar.
Nästa vecka är det dags för ultraljud, antar den har vuxit till sig sen vi såg den sist i vecka 14.

Jag har skapat en ny blogg så jag kan börja om.
Det känns som det är dags för det nu när jag ska påbörja ett nytt kapitel i mitt liv.

Min gamla blogg;
http://blogg.passagen.se/izmra_jag/