Och här sitter jag med ont i hjärtat. Känner inte ens igen mig själv just nu. Det känns som om jag blivit överkörd av en jävla lastbil. Pang, boom och där ligger jag, trasig. Kan inte ens lyssna på Death Cab for Cutie utan att tro att jag antagligen kommer få vätskebrist eftersom jag lipar för ett helt landskap här i soffan. Som den där patetisk tonåringen jag en gång var så sitter jag här återigen och lipar på samma sätt som då. Kanske åkte tillbaka i tiden lite. För jag fattar inte. Jag vet inte vad som hänt, jag brukar inte bli såhär, brukar inte känna såhär, brukar inte bry mig. Antar att jag egentligen är mest besviken på mig själv. Kan inte hantera min egna idioti. Jag vill typ spola tillbaka tiden, fast ändå inte. För jag behöver lära mig och för varenda steg man tar så ges man lärdom. Men vad lär jag mig nu? Att hjärtat typ går sönder när man inte trodde man skulle bry sig? Fast egentligen visste jag ju. Att jag brydde mig. Bryr mig.
Jag bryr mig precis lika mycket nu som när jag satt på tåget till dig för att bara få krama om dig när du var trasig.

Jag vet inte ens vad grejen är. Jag tänker att det var värt det. Att det var okej. Fast nej, det var det inte. Är det inte. Jag vill typ bara få vara lycklig. Eller jag vet inte. Är man det någonsin egentligen? 

 

Det känns som om jag kastat bort ett år för att återigen sitta här och fatta lite lite då som nu.