Jag inser att jag kanske inte tillhör den där normen som har älskat sin bebis från första stunden. Jag har inte känt av ett känslomässigt band till min bebis. Förrens idag.
Det krävdes en stor skopa verklighet och jag insåg det.
Jag älskar dig därinne så mycket att jag nog faktiskt bara inte vågar inse det. Jag kommer göra allt för dig, blod svett & tårar som Annica säger, allt som krävs, jag kommer göra det.

Nu är jag hemma sen ett par dagar. Spenderat midsommarhelgen i Göteborg hos Nella, det var fint att få komma ifrån vardagen lite och alla måste och få andas lite annan luft. Spenderade midsommarförmiddagen vid klipporna vid havet och vissa njöt mer än andra, jag frös mest och var kissnödig ungefär hela tiden, haha! Solen var framme men det blåste verkligen helt galet mycket. Men jag fick en hel del korsord lösta iallafall :).
Sen var det midsommarmiddag hemma hos Emma & Robert, grillning och sjukt mycket jordgubbar severades! Jag drack alkoholfritt vin till det hela! Faktiskt helt okej smak på det ändå, visst känns det att något fattas men det slank ju ner ändå så!
Midsommardagen spenderades mest på Petronellas baksida, det var helt galet varmt! Åt korv med bröd och umgicks mest. Sen var vi ute en sväng på kvällen och firades en kompis till Nellas födelsedag! Dom pimplade drinkar och jag cola och vatten.. just då var jag lagom trött på det hela. Kändes så meningslöst att dricka något bara för att vara med i gemenskapen, men det var trevligt att komma ut :)!
Söndagen blev inte alls som tänkt och jag tog tåget hem ett par timmar tidigare än planerat.

Allt som hände på söndagen har fått mig att totalt tappa tron på människor. Det känns som om det bara är så himla mycket svek överallt. Jag är mer sårbar än vanligt, visst. Det vet jag. Men det var så mycket precis hela dagen. Och det här var liksom droppen.

Igår var jag ialalfall ute hos familjen och fixade med vagnen. Så nu är den helt ihopsatt och skinande! Sen följde lillebror N med hem hit på övernattning. Vi såg film och han skämdes bort med både pringleschips och plockgodis! Och idag fick han lyxfrukost och sen gick vi ut och köpte varsin glass och satt i gräset i solen och pratade. Mysigt!
Dom där två, mina fina små är verkligen det bästa jag har!

Denna veckan är det mycket att göra! & på lördag är det dags för babykalas! Då ska vi grilla och äta massa tårta med de flesta av mina fina vänner. Har varit under planering i två månader nu så jag hoppas det kommer bli lyckat :) En hel del att dona med innan men kul ska det bli! Tipsrunda ska fixas klart, mat ska handlas och en hel del annat.

Dessutom så är jag i vecka 32 nu!
Och idag är det den 29 juni & den 29 augusti är det beräknat, så snart, snart är plutten här!

Idag vid 9 så var det dags för barnmorskan. SFmåttet var 30, & blodsockret stabilt och perfekt som det varit hela tiden. Bebis hjärtljud låg på 132, det sjunker varje gång jag är där tycker jag. Från 148, 136 & nu 132.

Sen var det journalläsning klockan kvart över 10. Jag vill inte direkt påstå att jag var nervös, jag tog det med ro. Jag har ju själv valt att läsa allt. 53 A4 sidor hade jag att gå igenom idag och det var inte ens hälften. Jag ska läsa vidare den 7 Juli. Om jag nu vill fortsätta läsa vill säga.

Jag är så jävla omtumlad. Jag mår jättekonstigt och när jag hade läst klart att så skakade jag och jag vet egentligen inte varför. Man är så jävla skör som människa, så otroligt sårbar. Jag har inte läst början av mitt liv ännu eftersom det idag bara var åren 1996-2006 som dom hunnit se igenom och gett mig rätt att läsa, och historien började ju egentligen redan 1988 och jag tror det finns papper fram tills 2006 ungefär.
Jag vet inte om jag mentalt kan ta in mer. Fast samtidigt så känner jag ju att nu när jag påbörjat det så borde det ju absolut slutföras.

Jag vet inte vad jag ska skriva om det, jag är liksom på udden att börja gråta hela tiden fast jag kan inte sätta fingret på varför.
Jag har kommit lite till ro i mig själv ändå redan nu efter att ha läst. Jag är så jävla stark egentligen.
Jag har gått igenom så jävla mycket utan att egentligen ha en enda trygg punkt.
Och jag vet numera precis när i mitt liv jag slutade att lita på människor, så det kanske är nu man kan börja bearbeta det? Nu när jag vet när och vad som verkligen utlöste det.

Han som var med när jag läste papprena har arbetat med det här i 10 år och det var första gången han var med om att någon läste sina journaler. Konstigt att folk inte utnyttjar sin rätt. Vissa kanske inte vill veta, andra kanske inte vet att möjligheten finns.

En grej jag dock inte slutar förvånas över är människor förmåga till att skylla ifrån sig. Jag fick hela tiden vara den skyldiga, hela tiden i hela mitt liv har jag varit den skyldiga när jag egentligen i många fall bara var ett offer. Missförstå mig inte nu, jag vill inte vara ett offer, jag hatar vara ett offer. Men i många fall, har jag inte varit den skyldiga men blivit det trots att jag varit offret.

Iallfall så tar jag en paus nu, jag måste andas en stund.
Men jag kommer väl tillbaka nästa vecka.

Alltså det här bröllopet igår, jag är än idag helt rörd. Jag satt bänkad och kunde verkligen inte slita mig från tv:n. Jag grät redan när Sylvia kom in i kyrkan.. Sen grät  och grät och grät jag ungefär hela vigseln. Sen var jag ju dock tvungen att slita mig från tv:n vid 18, skulle iväg och fira Åsa. Maten var verkligen supergod och bröllopet stod på i bakgrunden och det gjorde mig lycklig och möjligtvis lite osocial. Vid 22 gav jag upp, hade förvärkar och bebis sparkade mig i revbenen konstant så jag började må illa så jag gick hem och kröp ner i soffan med loka & toffifee och givetvis bröllopet på tv..
Daniels tal... ja jisses! Jag grät verkligen. Han var så söt och hon var så fin och alla ord var så himla bra och rätt. Och hennes klänning var så klassiskt vacker.. Vilker par dom är dom där två. Så otroligt vackra! Ja jag skulle nog kunna mala på om hur fint det var hur länge som helst! Jag är verkligen helt frälst!

Anyway... idag har jag köpt hem bebis första blöjor! Pampers blev det minsann. Jäkla djungel det där, men antar att man får pröva sig fram så jag köpte bara ett litet paket att börja med :) Tänkte köpa hem ett litet paket Libero att börja med också så får vi väl se sen vad som funkar för just denna lilla bebisen.

Idag är det dessutom vecka 31 och 70 dagar kvar!

Hittade en bild med när jag kollade genom lite bilder i datorn i eftermiddags. Numera kan jag enbart knäppa två av dom knapparna i skjortan och de är det två översta som inte ens är knäppta på bilden, resten vore en ren omöjlighet! Och jag tyckte jag var tjock då, jamenvisstserru, det ska jag aldrig mer säga. För det är INGENTING mot nu! Och byxorna på bilden ska vi inte ens tala om... dom går nog kanske till knäna nu för tiden ;D

Iochmed att bebis numera enbart sparkar upp i högra revbenen tyder det då på att den är fixerad? Allt jag känt av nertill plus detta tyder ju på det vad jag hört och läst mig till? Känns ju dock som om det är lite tidigt för den att vara fixerad redan i vecka 30? Fast det är det kanke inte?! Ja jag ska ju till barnmorskan på onsdag så jag får väl veta då om inte annat.

Nu ska jag tydligen på födelsedagskalas klockan 18 men jag kan verkligen inte slita mig från SVT. Det här bröllopet måste vara det finaste som visats på tv på flera flera år. Och jag har lipat som en liten gris framför tv:n. Så fina är dom!

& hörrni, imorgon är det vecka 31!

Jag har verkligen brytit ihop totalt, jag orkar inte mer nu. Jag har fått nog. Min kropp är liksom inte längre jag. Idag har huden på magen stramat och det har verkligen känns som om den ska spricka upp. Jag har inte känt den här sjuka känslan med huden förrut. Känns som om jag inte får plats i mig själv längre.

Jag har inte ens vågat skriva om bristningar, för jag är så jävla rädd för att få det. Och pratar man om det så händer det. Men igår så upptäckte jag att jag fått tre småsmåsmåååå streck, dom är kanske en halv cm vardera precis på undre dele av magen eller vad man ska säga. Inte sett dom innan, ser ju inte den delen av mig själv längre direkt. Och jag är totallt knäckt över det. Jag har smörjt och smörjt och smöööörjt trots att jag faktiskt vet att det överlag är genetiskt, och om man ser på Mamma så är dom ju där. Hon hade ju massvis. Jag kommer få skitmycket bristningar, thats it. Bara att inse det antar jag. Och jag börjar lipa bara jag skriver om det. Jag har inte ens gått upp speciellt mycket i vikt. 9 kilo ligger det på nu. Jag har aldrig vägt såhär mycket.

Och jag blir så otroligt stressad av att alla gastar att: "Nuuuu är det snart dags!" "Nu börjar du verkligen se gravid ut" och liknande. Jag vet att dom bara menar väl. Men jag orkar inte längre. Och ja jag är säkert jättekänslig, men jag skiter fan i vilket, jag orkar inte mer.
Just nu finns det ingenting som gör det hela värt det, jag blir inte ens glad när jag tänker att snart är det över och bebis är här. Känns som om jag förevigt förstört varenda del av kroppen. Jag vill att det ska vara över nu. Hade varit perfekt att bli igångsatt veckan efter midsommar där, perfekt. Men det kan man ju drömma om.
Tack ni som peppar, jag uppskattar det verkligen, men det räcker liksom inte. Jag blir bara ledsen ändå.

Och igår var sista träffen med föräldragruppen, tacka gudarna för det! För igår var det verkligen inget att ha, fick bara ångest av hela grejen och ville helst gå hem i halvtid. Pratade om amning i typ 3 timmar.. känns som om hon upprepade allt hon sa minst 3 gånger. Jag tycker det var guld värt att se förlossningen, resten av föräldragruppen kunde ha varit.

Jag vill ungefär bara dö just nu, så jävla trött på allt är jag. Ful känner jag mig och tjock är jag. Och jag är stressad över allt och jag kissar varannan minut och mtt hår har blivit förjävla fult..

Nu har jag gråtit i sisådär 2 timmar för nu orkar jag faktiskt inte det här mer. Jag är så himla trött på allting. Jag orkar inte se ut såhär, jag orkar inte med alla hormoner. Jag känner mig sur och irriterad hela tiden. Jag står verkligen inte ut med att se mig i spegeln längre. Jag är så trött på att vara gravid. Jag känner mig så ful och tråkig och ensam.

Jag önskar bebis kunde komma ut nu, för jag har fått nog.

Här har vi en bild på dom fina haremsbyxorna bebis fick av Nella igår:

Och en bild på klänningen jag fick av A igår som blev invigd redan idag :)
Luftigt och magvänlig! Gillar verkligen hur den ser ut upptill!

Tack hörrni ♥

Har varit en ovanligt fin måndag, måndagar brukar ju ändå vara den där dagen när man har lite ångest för den kommande veckan. Började morgonen med att min finaste Nella kom hit och hade med sig fika! Så fika och te och få prata av sig lite, mysigt! & present till bebis hade hon med sig minsann, ett par jättefina cremefärgade haremsbyxor i manchestertyg, haha! Sjukt söta, dom kommer bli finfina till den mintgröna koftan :)! Bebis kommer bli så stilig i dom!

Sen hämtade Annica mig så åkte jag med hem för lite middag och träffa mina fina småsyskon lite. Sen packade jag & Annica in oss i bilen för att åka till Växjö. Blev först en runda på stan, och jag fick en fin klänning och bebis fick ett fint set med body och underbyxor att ha till sina äpplegröna byxor som A köpt innan som bara ligger och väntar :).
Sen fyndade Annica en fin klänning på Indiska, så hennes kort gick varmt ;).
Köpte godis för ett helt kvarter typ och vid kvart i sex var det dags för bio, Sex and the city 2! Jag har verkligen velat se den länge, och den var väl värd väntan måste jag säga. Underhållande var den ju verkligen! Men eftersom jag lider av kramp i vaden numera när jag sitter i samma position för länge så kände jag att den va aningen lång bara. Och sen har jag ju en bebis som älskar när det är mörkt så det var levande upp i revbenen under hela filmen!
Det var fint att bara få umgås Annica & jag. Det är ju verkilgen sällan skådat att bara vi två åker iväg sådär. Tack för idag ♥

Mitt illamående är tillbaka verkar det som, mått sådär jobbigt illa i flera dagar i rad nu. Anyway så är det vecka 30 idag! Själv känner jag mig numera stor som ett hus även fast jag vet och inser att jag inte är stor för att vara så långt gången. Men jag ligger alldeles prick på kurvan, man kan inte ligga mer på kurvan än så! Kassörskan på Hemköp kommenterade min mage igår och blev helt chockad över att jag var i 7:e månaden, så sa hon: "Ja det trodde jag inte men du är ju sååå lång!"

Och det här är så roligt, för när min bebis sparkar går det till såhär.. det är helt lungt så känner man att nu.. nu kommer det, så sparkar den tre gånger, pangpangpang, så hela magen skakar. Sen är det helt lungt, sen samma sak, 3 sparkar, magen skakar, sen klar.

Världens sämsta fredag. Jag känner mig helt omtumlad av allt som har hänt, nästan lite uppochnervänd. En konstig slags svindel liksom. Man får sånt perspektiv på allt på något vis när något sånt här händer. Jag förstår liksom inte riktigt hur det kan få gå så långt? Jag hoppas dock verkligen allt är så mycket bättre för dig där du är nu.

Och bebis är numera en jäkla aktiv bebis,  den sparkar hela dagarna! Dock bara på vänster sida och upp i revben, så nu vet vi ju hur den ligger iallafall. Dock är den blyg, den gillar inte när jag lägger handen på för då slutar den direkt. Och har jag inte kläder på mig, eller bara underkläder så sparkar den inget alls, den gillar nog när det är lite dämpat från allt ljus och tumult helt enkelt. Och när jag ligger under täcket, då jäklar, men lyfter jag på täcket så slutar den direkt. Så mörkt ska det vara helt enkelt! Börjar nog bli lite trångt där inne nu.

Nu ska det dock ätas middag, årets första färsk potatis blir det! & efter det blir det jordgubbar och film :)

Sov helt värdelöst inatt, vaknade av att jag fick världens sötaste sms runt 3 sen var det ju bara lönlöst att försöka somna om. Fick sån ångest över att föda, jag som var så jäkla pepp igår, sov nog bort den peppheten tror jag! Låg och bara tänkte ihjäl allting och sen fick jag kramp i vaden sisådär 25 gånger och ovanpå allt så sparkade bebis på revbenen som en besatt där inne. Somnade iallafall om till slut. Och när jag vaknade imorse och läste smset igen, då var det värt att vara lite vaken för!

& Idag är det bara 80 dagar kvar till bebis, alltså är vi nu inne på dag 200! Sjuktsjuktsjukt.

och ja, något så tragiskt har hänt, jag fick liksom lite svindel när jag fick veta. kändes som om jorden snurrade dubbelt så fort. vila i frid Adam!

Idag var det dags för förlossningsvisning! Dom hade plockat ihop en helt lagom stor grupp till visningen och en lagom rund tant höll i visningen. Och ja, jag slapp gå själv, A följde med trots allt :).
Fick se alla rum som fanns att se, första rummet där man kollar värkarna när man kommer in. Ett.. ja vad ska man kalla det... öppningsrum & sen förlossningsrum. Vi pratade en hel del om smärtlindring, det är verligen en hel sjö att välja bland, men det finns inte en del av mig som tror på naturlig förlossning så här ska det tas medicin! Haha, nej men jag har helt klart bestämt mig för Epidural, det har jag väl tänkt hela tiden, men efter idag är jag glasklar med att det ska jag ha om tid till det finns. Jag förstår inte för fem öre kvinnor som vill föda naturligt. Det finns ju en anledning till att smärtstillande finns. Sen det där med TENS ska jag läsa lite mer om , det lät intressant men lite krångligt, tror inte jag greppat riktigt vad det är.

Hon pratade om hur det gick till med lite praktiska saker som att jag som mamma får mat och sådär men att man som anhörig får ta med sig eget borsett från fikat man får när bebisen är född. Och att man inte får ringa inne på förlossningen utan man får vänta tills man är på BB, om man nu inte vill gå ut i korridoren utanför vill säga.
Och jag frågade om hur snabbt efteråt dom kollar bebisen när man är RHnegativ och det gjorde dom så snabbt som möjligt efter förlossningen med ett prov från navelsträngen :) Känns bra att veta! Får hoppas det funkar att ta provet från navelsträngen bara så dom slipper sticka bebis.

Sen fick vi en snabbtitt inne på BB, verkade helt okej. Inget speciellt direkt.
Kommer försöka ta mig hem så fort som möjligt som det känns just nu, en natt känns väl okej men sen vill jag nog hem. Men mycket kan ju hända så vi får väl se. Och det där med att dela rum på BB... katastrof. Men jag förstår ju givetvis varför man får dela rum om det är få platser men nej, jag får ångest av bara tanken.
Och det satt en mamma med en litenliiiiiiiten bebis där inne och mitt hjärta dog lite, så jäkla liten!

Jag känner mig dock absolut lugnare nu än förrut. Det är nog en match jag ska klara av :)!
Och givetvis så har bebis sparkat mig i revbenen precis hela visningen, bara för att.
Den som nästan aldrig sparkar, nu passade det minsann, den kände kanske på sig vart vi var och ville visa att snart jäklar hörru, då kör vi!

Jag har sån Pappaabstinens nu att jag nästan börja gråta. Jag älskar verkligen min pappa! Jag hatar verkligen att han flyttade ifrån stan & ner till Skåne, men samtidigt så förstår jag varför. Han har alltid velat ner dit, han trivs så bra vid havet nu vid sommaren och han älskar att titta på folk som bara strosar.
Men jag känner mig liksom alltid litelite tom utan honom.

Jag minns hur vi alltid när jag var liten cyklade någonstans till något lunchställe för att äta lunch, och jag minns hur Pappa alltid hade ett skåp i skafferiet bara för mig där han hade ställt chips och sånt som bara jag gillade. Jag minns hur vi alltid köpte hem frallor från Stigs att ha till kvällsfika framför tv:n. Jag saknar verkligen allt sånt där med Pappa. alla småsaker. Jag älskade när vi på somrarna cyklade för att hämta pizza på Chaplin och sen satte oss på framsidan på Pappas utemöbler och bara va. Han är fin min pappa. Världens bästa Pappa.

Och han kommer vara så stolt över att bli Morfar. Han längtar verkligen! Skickade ett mms med en bild på magen och han ringde direkt och tyckte det var så roligt att se! Han sa att så fort bebisen kommer så ska han komma hit och umgås! Det ska bli så roligt, känns så jäkla häftigt att få se min pappa med MITT barn. Helt sjukt.
Nu har jag inte träffat han på snart 5 månader men snart, eller ja om 1 1/2 månad så fyller han 52 år och då ska jag åka ner och krama han i evigheter för jag saknar han så, min alldeles egna pappa ♥.

Jag älskar dig ♥

Ah, ska man gå på förlossningsvisningen eller inte? Kan verkligen inte bestämma mig.

Det var väl egentligen det jag såg framemot mest när det kom till föräldragruppen, just förlossningsvisningen. Men som vi alla vet så ändras ju ibland känslorna under tidens gång och nu vet jag inte alls om jag ska gå.
Jag får gå själv isåfall och det ser jag liksom inte alls framemot. Så nu vet jag inte.

Vad säger ni som varit på det tidigare? Var det något att ha?

& vad fan ska man skriva i ett förlossningsbrev egentligen? "Hej, jag vill egentligen inte föda alls, jag vill ha allt smärtstillande jag kan få, eller ja allt som inte gör mig yr och jag vill absolut inte ha någon som skriker att nu syns bebisens huvud, jag vill bara veta att det nästan är klart, inget annat småtjafs.. Och jag vill för allt i världen absolut inte ha någon som frågar om jag vill titta nej, för NEJ jag vill inte titta ner. Jag vill föda i gynställning. Jag tänker verkligen inte för allt i världen kliva ner i något som helst vatten. Och jag vill inte ha barnet uppslängt på magen innan det är avtorkat. Tack för mig"

Här har ni kaggen så som den ser ut numera.
& jag vill tillägga en sak, jag är HELT osminkad på bilden och jag
har aldrig någonsin förrut lagt ut en helt osminkad bild.

Miina trosor är dessutom ut-och-in på bilden såg jag när jag la in den i datorn.
Det sägs ju att gravidas hjärnor krymper, jag börjar starkt tro på den teorin

& magen framifrån, haha det syns typ ingenting framifrån.
Midjan är bra mycket mindre markerad typ.
På håll kan man se jättetyliga konturer på magen om ser ut typ såhär --> ( )

Okej, jag är eller snarare var livrädd för ja.. en halvtimme-timme sen.. Fick så jävla ont ja i hela underdelen så att säga, och såna jävla sammandragningar och magen blev helt stenhård. Och jag började svettas som fan över precis hela kroppen. Nu vet jag ju inte heller hur det känns när man ska föda eller när det sätter igång men just då för stunden var jag helt säker på att jag skulle få åka in, att ja, nu var det dags. Och iochmed att om man är stressad och ledsen så kan förlossnigen påskyndas och jag de senaste dagarna varit ledsen och stressad så tänkte jag ju också att det faktiskt var fullt möjligt!
Och jag fick sån dödsångest när jag satt där på badrummetsgolvet och inte visste vart jag skulle göra av mig själv. Jag tänkte att fyfan, denna smärtan kommer jag aldrig någonsin klara, och jag tänkte att fyfan vad jag ångrar mig. Jag kunde inte ens förmå mig att ta av mig min tröja trots att jag svettades så, jag orkade liksom inte.
Jag har ångest tillochfrån, framför allt över just döden men denna ångesten jag fick ikväll.. den slog precis allting. Värsta jag någonsin varit med om.

Dessutom så ska A vara med på förlossningen och hon ska iväg på kryssning imorgon. Så det kändes ju lagom roligt att jag skulle förstöra hennes semester med att föda..

Jag är verkligen livrädd för att föda. Jag vill inte föda barn. Jag vill inte spricka. Och jag är inte bekväm med något som har med föda att göra. Ah tänk om dom får klippa upp en?! Eller om man spricker precis heeeeeela vägen? Dessutom så har jag verkligen ingen smärtgräns överhuvudtaget, jag är en lipsill när det kommer till fysisk smärta. Klarar inte ens att slå mig lite innan jag lipar som en liten gris. Så hur ska det där gå? Ah, jag får sån jävla ångest. Jag ska ha allt smärtstillande som går att få på förlossningen, jag är dock inget fan av lustgas, så den ska jag erkänna att jag vill undvika. Och anledningen till det är att en av mina största rädslor i livet är att vara yr, jag hatar vara yr. Får panik av den känslan.
Som typ när man är full och blir yr, eller ännu värre när man är full och ska lägga sig och blundar och ALLT snurrar. Och jag har läst och hört att man kan bli yr av lutgas och det känns inte så lämpligt att bli det i den situationen.

Jäklar vad det blev prat om det här nu, men jag trodde faktiskt att jag skulle antingen föda eller dö.

Jag ska ju ha babykalas i Juli  som ett par av er vet :) & någon frågade vad jag önskade mig till bebisen. Nu ska ni få ett tips, för jag är kär i en skötväska! ;) Nej men jag ska nog allt inhandla den själv för jisses så fin den är!

Haft en kanonfin dag med Sandra, köpte kulglass på stures & sen köpte vi med oss en halvliter jordgubbar och satte oss i gräset i parken & spelade lite kort och bara pratade :) Mysigt! Så himla fint väder idag med! Verkligen kanon! & stämningen var bra precis överallt på stan med stundande karneval imorgon och ovanpå det fint väder! Varit ute precis hela dagen!

Dock undrar jag en sak. Varför ska folk lägga sig i så jävla mycket?
Folk frågar typ; "Har du vekligen tänkt igenom det här med att skaffa barn" & "Du vet att det är dyrt va?" "Du vet att det är ett ansvar?".
Nej visst jag tänkte inte igenom det, jag tänkte kör på, sket i vad det kostade och tänkte inte alls på ansvaret...
Såna jävla frågor kräver defenitivt dumma svar, jag är inte 12 år, jag vet ju vad det innebär. Och nej, det var absolut inget lätt beslut att ta, förmodligen det svåraste valet någonsin.
Jag ville inte ha barn nu, det står jag för. Den här bebisen kunde inte bli mer oplanerad, och den passar defenitivt inte in i mitt liv just nu, men jag fick ju ta mig i kragen och omforma det helt enkelt. Jag ville skaffa barn runt 30 och kanske bo i hus, hunnit ta mitt förbaskade körkort som nog aldrig kommer tas och ja.. det var inte nu jag ville bli mamma helt enkelt.. Men ja, nu får man ju stå sitt kasst. Jag var faktiskt inte ens säker på att jag ville ha biologiska barn, jag ville nog faktiskt hellre adoptera om jag ska vara helt ärlig.
Det där med familj har liksom aldrig haft något med blodet att göra för mig, familj är dom som står mig nära och dom som ställer upp, dom som jag älskar allra mest.

Nu blir det indiskt och xbox hela kvällen! :)

Morgonen började hur bra som helst, längesen jag kände mig sådär glad. Visst, ryggen gjorde förbaskat ont men jag kunde liksom se bortom det, ett roligt paket på posten och ett fint brev. Kanonväder, god lunch och ja.. Hela förmiddagen var kanon :)

Sen var det dags för föräldragruppen klockan 14..  Idag var det prat om förlossningen. Fick inte ut så mycket av det hela dock eftersom jag inte kunde stanna hela mötet. Och det dom tog upp när jag var där har jag ju redan på egen hand läst mig till.

Fick mig också en lite ofrivillig promenad i solen på eftermiddag vilket jag ha fått äta upp nu i ett par timmar. Jag har så ont i ryggen att det är helt otroligt, det går faktiskt omöjligt att leva såhär. Nätterna är värst, jag sover runt 1 timme i rad sen har jag så ont att jag bara gråter, sen håller det på så tills klockan visar en någorlunda rimlig tid.

Men någonstans där under dagens gång så bara försvann glädjen.

Ah, jag är så himla trött och ledsen bara. Jag orkar verkigen inte ha såhär ont i ryggen längre.. Somnade runt 12 och sen dess har jag varit uppe för att gå runt lite 3 gånger. Min rygg gör så jävla ont, och den gör skitont i varenda position och jag vill bara gråta. Känner mig så jävla klen just nu. Har inte sovit en hel natt sen natten till fredagen förra veckan, utan varenda natt sen dess har jag fått gå upp flera gånger bara för att gå runt. Och jag proppar i mig pandodil trots att det inte hjälper ett skit, ingenting hjälper. Och jag menar på allvar proppar, konsumerat en ask på 3 dagar.. Gå gör ont, sitta gör ont, ligga gör ont. Och där har ni ännu en anledning till att det aldrig mer kommer bli en enda unge till här. Ska sätta lås när detta är över och kasta nyckeln. Och dessutom har jag kramp i höften hela jävla tiden tillochfrån, det släpper snabbt men det är bara en jävla biragande faktor just nu.

Jag orkar verkligen inte mer nu, jag hatar foglossning. & jag är skitledsen och bara lipar så ont gör det. Och ni får bara lyssna på massa klagande hela tiden. Förlåt.

Idag var det dags för barnmorskan, blodprov & blodtryck togs. Mitt järnvärde hade blivit så mycket bättre! Gått från 159 till 120 :) Radikal skillnad! Jätteskönt! & det är dessutom på helt egen hand och ett par shotar blutsaft, så det där med niferixen, det ska nog kunna undvikas. & blodtrycket var bra och blodsockret var också kanon precis som det varit hela tiden :)
SFmåttet nu i vecka 28 var 27 och har alltså stigit med 3 sen vecka 25 då jag låg på 24 & dagens hjärtljud var 136 som sist låg på 146.

Sen har vi ju det här "problemet" med bebisens rörelse. När vi lyssnade på hjärtat så kunde vi hörde att bebisen rörde sig, vilket jag absolut inte känner av alls. Så vi lyssnade en gång till sen och skulle se om den rörde sig och om jag kände det, men då ville den givetvis inte röra på sig alls. Kan dock nästan garantera att jag inte hade känt av det ändå.. Dock kan vi ju utesluta min lillebror N;s teori om att det är en dinosaurie, för såhär lugna tror jag inte dinosaurier är ;).
Barnmorskan tycker ju dock att det är konstigt att jag inte känner av rörelserna när vi faktiskt hör att den rör sig.. Men ända sen den där helgen jag var inne på förlossningen så har den rört sig märkbart lite. Den har säkert flyttat på sig och hamnat i en position där jag inte känner av det.

Fick också en hemläxa, ett papper att fylla i till förlossningen om mina tanker kring amning, vad jag vill med amingen, om jag vill amma och liknande.
Och så fick jag ytterligare ett papper som ska med till förlossningen om min blodgrupp eftersom jag har blodgrupp O RHnegativ, och eftersom jag är negativ så måste bebisen kollas efteråt om den också är negativ eller om den är positiv. Och om den nu är positiv så måste jag få en spruta efter förlossningen för att förhindra att min kropp inte försöker stöta bort nästa foster om det nu mot alla odds skulle bli en bebis till.. Ja jisses, det är mycket att tänka på!
Och nu när man får papper till förlossningen då börjar man ju faktiskt inse att det snart är dags!

Min foglossning är år helvete dessutom, jag har så ont i ryggen att det är helt galet. Igår tog jag 8 panodil och idag lär jag väl komma upp i detsamma.. Känner mig som en tjockis som sitter inne och bara är men det gör ju för tusan ont att ens byta sittposition så jag får helt enkelt sitta här tills det har blivit lite lite bättre.
Så jag tog alltså bussen både tillochfrån sjukhuset, haha. Det var jag & pensionärerna som åkte!

Imorgon är det dags för första föräldragruppen!

Vecka 28, 8 kilo plus och en jävligt mycket
större rumpa.