du.
Hur det så lätt svider till så fort någonting påminner om honom, fast man trodde att det precis gått över. Fast man trodde att realismen vunnit över naiviteten. Accepterar, tar till mig det fina i att hjärtat överhuvudtaget slår.
Andas, gillar morgondimman.
Andas, gillar morgondimman.
Provar det här med att köpa lycka, festa till morgonen osv. Inget funkar. Fortfarande olycklig.
a little piece of you.
1.37 am. This is the digits spoken in red by my digitalwatch standing alone on my bedside table. The only reason I´m awake at this time, is because I have trouble sleeping. The smell of tea was meant to soothe and give me a little peace so I can go back to bed, but all it did was to make me restless. ''So shy and so restless'' he always say, ''that's what I like about you.''
I love when he say these things to me. The way his deep chocolate brown eyes twinkle when he met my gaze, and the way he shape he´s mouth when he tells me someting. And when he'd laugh, I laugh. I love when he laugh. It always make me feel more at ease and maybe even a bit at peace with the world which I otherwise dont have so much love to spare for.
Maybe he dont complete me or make me whole, but he is such a contrast to my personality that it makes it all a bit easier to live with. ''Smile and the world envies you.'' he always say, and I smile. He always say that a fake smile is as bad as a murder, because it would only make a little piece of you die, but it was better than forgetting how to smile at all.
I love when he say these things to me. The way his deep chocolate brown eyes twinkle when he met my gaze, and the way he shape he´s mouth when he tells me someting. And when he'd laugh, I laugh. I love when he laugh. It always make me feel more at ease and maybe even a bit at peace with the world which I otherwise dont have so much love to spare for.
Maybe he dont complete me or make me whole, but he is such a contrast to my personality that it makes it all a bit easier to live with. ''Smile and the world envies you.'' he always say, and I smile. He always say that a fake smile is as bad as a murder, because it would only make a little piece of you die, but it was better than forgetting how to smile at all.
Just because it's black in the dark, doesn't mean there's no color.
- Det finns aldrig några fallskärmar eller krockkuddar, att känna är alltid att hoppa bungeejump - men utan linan, platt förkrossande fall varje gång, det är bara en fråga om tid. 1, 2, 3, 4 sekunder innan du slår i marken.
Men det är nog så det alltid är; att livet är nog en enda konstant nära-döden-upplevelse, det är konstigt hur nära vi alla lever utan att riktigt vi förmår, inse hur hårfin gränsen faktiskt är.
But still, jag dör hellre i sviterna av fallskador efter emotional bungeejump
utan livlinor om du är höjden jag hoppar ifrån
(för det betyder väl ändå att jag varit där, somehow?)
än att dö efter 90 år i min säng
undrandes var allting tog vägen och förbannandes att jag levt livet
frivilligt instängd i en likgiltig isoleringscell
utan varken höjder eller dalar med endast milslånga raksträckor.
(och jag har aldrig varit bra på förebyggande åtgärder
som att hålla andan när jag
befinner mig under ytan)
Jag vet ju hur mycket jag hatar att gå de där raksträckorna
som inte ger någon stimulans överhuvudtaget förutom ömmande fötter,
jag vet det.
Men ändå kan jag inte sluta att förbanna mig själv
som väljer att gå på så snåriga snirkliga stigar
och ändå blir förvånad när jag går vilse.
It makes no sense eller hur?
- Jag är lika naiv och ren varje gång
och som ett barn,
utan baktankar och analyser
balanserar jag på den hårfina gränsen
mellan hybris, glädjetjutande exaltation och bitande rivande ångest
som ständigt är nära att brisera
- Det finns inget mellanting och därför
faller jag fritt.
Men det är nog så det alltid är; att livet är nog en enda konstant nära-döden-upplevelse, det är konstigt hur nära vi alla lever utan att riktigt vi förmår, inse hur hårfin gränsen faktiskt är.
But still, jag dör hellre i sviterna av fallskador efter emotional bungeejump
utan livlinor om du är höjden jag hoppar ifrån
(för det betyder väl ändå att jag varit där, somehow?)
än att dö efter 90 år i min säng
undrandes var allting tog vägen och förbannandes att jag levt livet
frivilligt instängd i en likgiltig isoleringscell
utan varken höjder eller dalar med endast milslånga raksträckor.
(och jag har aldrig varit bra på förebyggande åtgärder
som att hålla andan när jag
befinner mig under ytan)
Jag vet ju hur mycket jag hatar att gå de där raksträckorna
som inte ger någon stimulans överhuvudtaget förutom ömmande fötter,
jag vet det.
Men ändå kan jag inte sluta att förbanna mig själv
som väljer att gå på så snåriga snirkliga stigar
och ändå blir förvånad när jag går vilse.
It makes no sense eller hur?
- Jag är lika naiv och ren varje gång
och som ett barn,
utan baktankar och analyser
balanserar jag på den hårfina gränsen
mellan hybris, glädjetjutande exaltation och bitande rivande ångest
som ständigt är nära att brisera
- Det finns inget mellanting och därför
faller jag fritt.
12 dagar senare.
Mina känslor känns inte som mina egna. Jag faller nedåt och uppåt, fast egentligen finns inga riktningar. Jag bara faller åt alla håll samtidigt. Jag faller inuti mig själv. & jag vet egentligen inte alls var jag ska ta vägen med all den här ilskan som cirkulerar runt i min kropp. Jag vet inte var jag ska lägga den eller hur jag ska hantera den. Jag har försökt att ignorera den men det går ju inte. Det är ju bara att inse att jag fungerar inte så. Jag behöver få ut det, eller åtminstone få ventilera det innan jag kan försöka igonerar det. Jag är ju en sån som känslostormar konstant. Åt alla håll och kanter. Hos mig finns inga gråskalor. Inga mellanting. Bara svart eller bara vitt. Glad eller ledsen, aldrig sådär att jag bara är..
Jag vill röra dig, krama dig. Men samtidigt så hatar jag allt som har med dig att göra. För du äcklar mig. Vad du gjort äcklar mig och det överväger allt annat. Och jag litar inte på att du berättat allt.
Jag beter mig konstigt mot alla andra och hänger runt i något slags bekräftelsemoln där jag uppenbarligen inte kan bete mig. Jag skrämmer ju för fan bort folk när jag beter mig såhär. Jag är ju så medveten om det men jag antar att det är min destruktiva sida som kickar in. Jag måste hitta något annat som gör ont, någon annan som gör mig något ont. Allt för att det som gör ont nu ska ersättas med något annat.
Och minsta lilla sak som händer vill jag bara gråta över. Det är väl antagligen för att min bägare är så jävla full och minsta lilla grej får det att rinna över. Jag behöver tömma den där bägare och gå vidare. Glömma dig. Glömma er. Men varje jävla dag måste jag bli påmind om eran jävla idioti när jag egentligen inte ens vill tänka på det. Men jag måste. För där sitter idioten mitt i samma rum som jag var eviga dag. Nonchalant som en åsna och utan ett enda försök till en ursäkt. Och där sitter jag och känner mig dum. Dum för att ni utnyttjat min snällhet. Min pålitlighet. Ni brände den. Och det enda jag förväntas göra är att vara glad och gå vidare.
Jag vill försöka uttrycka känslan men det ger den bara mer eld. Jag matar den fast jag inte vill. Men att ignorera den bryter sönder mig inifrån.
Finns det något sätt att komma ur det här med vettet och hedern i behåll?
Jag vill röra dig, krama dig. Men samtidigt så hatar jag allt som har med dig att göra. För du äcklar mig. Vad du gjort äcklar mig och det överväger allt annat. Och jag litar inte på att du berättat allt.
Jag beter mig konstigt mot alla andra och hänger runt i något slags bekräftelsemoln där jag uppenbarligen inte kan bete mig. Jag skrämmer ju för fan bort folk när jag beter mig såhär. Jag är ju så medveten om det men jag antar att det är min destruktiva sida som kickar in. Jag måste hitta något annat som gör ont, någon annan som gör mig något ont. Allt för att det som gör ont nu ska ersättas med något annat.
Och minsta lilla sak som händer vill jag bara gråta över. Det är väl antagligen för att min bägare är så jävla full och minsta lilla grej får det att rinna över. Jag behöver tömma den där bägare och gå vidare. Glömma dig. Glömma er. Men varje jävla dag måste jag bli påmind om eran jävla idioti när jag egentligen inte ens vill tänka på det. Men jag måste. För där sitter idioten mitt i samma rum som jag var eviga dag. Nonchalant som en åsna och utan ett enda försök till en ursäkt. Och där sitter jag och känner mig dum. Dum för att ni utnyttjat min snällhet. Min pålitlighet. Ni brände den. Och det enda jag förväntas göra är att vara glad och gå vidare.
Jag vill försöka uttrycka känslan men det ger den bara mer eld. Jag matar den fast jag inte vill. Men att ignorera den bryter sönder mig inifrån.
Finns det något sätt att komma ur det här med vettet och hedern i behåll?
Det är stor skillnad på att leva och att bara existera
Timmarna går. jag springer ikapp dem, ibland tillochmed förbi. vi kan vi sitta i timmar och prata om ingenting, som kanske är allting. det är svårt att veta om de är speciella eller bara som alla andra. och jag vet inte riktigt vad jag vill. i spegeln i hallen ser jag håret peka åt alla håll, det gör jag också. är det att vara splittrad?
alla dagar är nya dagar. jag hör människor säga; jag ångrar ingenting. det måste vara lögn. för visst ångrar man. visst önskar man att man kunde vrida tillbaka tiden ibland. och sen glömmer man bort vad man ångrade och gör det igen och ångrar det igen.
helgen har just passerat. det ligger fylleångest över alltihopa fast jag var nykter. försöker glömma, gömma det i magen. fast det ligger där ändå. så tillslut spyr man upp alltihopa:
-jag är inte sådär som jag vill vara. jag knullar utan kondom. jag dricker för mycket.. jag drömmer om att säga saker, men håller käft istället. andra saker vill jag inte säga men säger ändå. Och istället för att känna att jag gått ner i vikt så känns det som att jag har gått ner mig några trappor, kanske tusen.
alla dagar är nya dagar. jag hör människor säga; jag ångrar ingenting. det måste vara lögn. för visst ångrar man. visst önskar man att man kunde vrida tillbaka tiden ibland. och sen glömmer man bort vad man ångrade och gör det igen och ångrar det igen.
helgen har just passerat. det ligger fylleångest över alltihopa fast jag var nykter. försöker glömma, gömma det i magen. fast det ligger där ändå. så tillslut spyr man upp alltihopa:
-jag är inte sådär som jag vill vara. jag knullar utan kondom. jag dricker för mycket.. jag drömmer om att säga saker, men håller käft istället. andra saker vill jag inte säga men säger ändå. Och istället för att känna att jag gått ner i vikt så känns det som att jag har gått ner mig några trappor, kanske tusen.
Maybe I should colour me gold ’cause gold is forever gold.
Dra du dig tillbaka om du vill
Och tro för mycket om dig själv
Ignorera mig gärna
Och tro att du gör mig en tjänst
Men detta handlar inte om dig
Jag är inte säker på om jag ens gillar dig
För du trampar på många tår du
Och provocerar för skojs skull
Tro gärna att du är min stjärna
Men sanningen är den
Att du bara är en utmaning
En upprepning
Av mitt gamla beteende
Jag är inte kär i dig
Men jag vill att du ska vara kär i mig.
Och tro för mycket om dig själv
Ignorera mig gärna
Och tro att du gör mig en tjänst
Men detta handlar inte om dig
Jag är inte säker på om jag ens gillar dig
För du trampar på många tår du
Och provocerar för skojs skull
Tro gärna att du är min stjärna
Men sanningen är den
Att du bara är en utmaning
En upprepning
Av mitt gamla beteende
Jag är inte kär i dig
Men jag vill att du ska vara kär i mig.
Ilska
Jag vill inte lämna dig.
Tvärtom.
Jag vill springa fram till dig i 120 km / h
för att tvärnita och slå dig på käften.
Det skulle du förtjäna.
Efter allt som du lurat i mig
att vi nångång har varit.
Tvärtom.
Jag vill springa fram till dig i 120 km / h
för att tvärnita och slå dig på käften.
Det skulle du förtjäna.
Efter allt som du lurat i mig
att vi nångång har varit.
tidevarv
Gud säger att han har den ultimata fjärrkontrollen.
Jag tilllåter mig att tvivla.
Jag tilllåter mig att tvivla.
And you dive too deep
But you only need the light when it's burning low
Only miss the sun when it starts to snow
Only know your lover when you've let her go
Only know you've been high when you're feeling low
Only hate the road when you're missin' home
Only know your lover when you've let her go
Only miss the sun when it starts to snow
Only know your lover when you've let her go
Only know you've been high when you're feeling low
Only hate the road when you're missin' home
Only know your lover when you've let her go
Jag söker inte längre orden
Du frågar mig
Vem du är för mig
Och det känns plötsligt svårt
för mig att svara på
Du var min längtan
efter att ta och ge
ett enda stort svar på mitt behov
av att behövas
Du var den som jag ville
stå i bredd med
och ha förtroende för
den jag ville lita på
och aldrig svika
vad som än hände
Du var en utmaning så djärv
att den var oundviklig
Du var en svår uppgift
som var alltför svår
och därför nödvändig
och du var den jag ville
att mina barn skulle likna
Du var bottenlös
Jag var bottenlös
och vi skulle drunkna tillsammans
Men någonstans under åren
har någonting hänt
Jag har gett upp.
STHLM
Söndag.
Saknar någon jag aldrig haft.
Hatar Stockholm och nya jobb.
Kan inte sluta tänka och älta.
B hör av sig & jag slits mellan hjärna och hjärta.
Tandvärk.
Tjock.
Tur det är måndag imorgon.
Bara du
Jag kommer ihåg när du sov på mig
Du vaknade ganska ofta
men varje gång lade du dig ner igen
som om du ville sova för alltid, på mig.
Och jag kommer fortfarande ihåg
var den ömma punkten på axeln sitter,
den du lutade ditt huvud på
Och varje natt innan jag somnar
trycker jag lite på den,
för att få en känsla av att du fortfarande sover.
Du vaknade ganska ofta
men varje gång lade du dig ner igen
som om du ville sova för alltid, på mig.
Och jag kommer fortfarande ihåg
var den ömma punkten på axeln sitter,
den du lutade ditt huvud på
Och varje natt innan jag somnar
trycker jag lite på den,
för att få en känsla av att du fortfarande sover.
Come and look what you’ve done to my nation
Varenda gång allt går åt helvete och jag är sådär ledsen att jag tror att tårarna ska ta slut så vill jag bara tillbaka till den där trygga lilla bubblan jag hade med b. Jag mådde inte bra inuti den där bubblan men jag kände att jag levde. Han kunde få varenda nerv i kroppen att reagera. Inte alltid på ett bra sätt, men jag kände ju iallafall. Jag vill bara ringa han, be han komma och få mig att känna. Be han göra mig arg och glad samtidigt. Var det någon som kunde det så var det han Men jag gör det inte. Så smart är jag åtminstone. Men när jag sitter i soffan och telefonen ligger där bredvid så vet jag inte hur många gånger jag tryckt in hans nummer. Numret som jag för längesen raderat men som jag ändå kan utantill.
Jag känner mig lika naiv och hjärtkrossad som när jag var 15 år och inte visste bättre. Kanske växer man aldrig ifrån just det där stadiet av hjärtsmärta och det där blåögda och naiva?
Nu är jag bara ledsen.
Och jag känner ingenting annat än att det gör ont.
Varför känns det så jävla mycket när det varit så himla lite?
Varför känns det så in i helvete när det inte borde det?
Jag är väl antagligen inte klok.
Och som du rasar..
- Det finns aldrig några fallskärmar eller krockkuddar, att känna är alltid att hoppa bungeejump - men utan linan, platt förkrossande fall varje gång, det är bara en fråga om tid. 1, 2, 3, 4 sekunder innan du slår i marken.
Men det är nog så det alltid är; att livet är nog en enda konstant nära-döden-upplevelse, det är konstigt hur nära vi alla lever utan att riktigt vi förmår, inse hur hårfin gränsen faktiskt är.
But still, jag dör hellre i sviterna av fallskador efter emotional bungeejump
utan livlinor om du är höjden jag hoppar ifrån
(för det betyder väl ändå att jag varit där, somehow?)
än att dö efter 90 år i min säng
undrandes var allting tog vägen och förbannandes att jag levt livet
frivilligt instängd i en likgiltig isoleringscell
utan varken höjder eller dalar med endast milslånga raksträckor.
(och jag har aldrig varit bra på förebyggande åtgärder
som att hålla andan när jag
befinner mig under ytan)
Jag vet ju hur mycket jag hatar att gå de där raksträckorna
som inte ger någon stimulans överhuvudtaget förutom ömmande fötter,
jag vet det.
Men ändå kan jag inte sluta att förbanna mig själv
som väljer att gå på så snåriga snirkliga stigar
och ändå blir förvånad när jag går vilse.
It makes no sense eller hur?
- Jag är lika naiv och ren varje gång
och som ett barn,
utan baktankar och analyser
balanserar jag på den hårfina gränsen
mellan hybris, glädjetjutande exaltation och bitande rivande ångest
som ständigt är nära att brisera
- Det finns inget mellanting och därför
faller jag fritt.
varje gång du ser på mig
varje gång du vänder dig bort
När ska jag lära mig att inte lita
på små futtiga ballonger du ger mig
och sluta tillmäta dem större betydelse och makt än vad de har?
- För ärligt talat så är det ynkliga livlinor att dependa on
när du vänder dig bort och jag är in need of luftballonger. Punkt
Men det är nog så det alltid är; att livet är nog en enda konstant nära-döden-upplevelse, det är konstigt hur nära vi alla lever utan att riktigt vi förmår, inse hur hårfin gränsen faktiskt är.
But still, jag dör hellre i sviterna av fallskador efter emotional bungeejump
utan livlinor om du är höjden jag hoppar ifrån
(för det betyder väl ändå att jag varit där, somehow?)
än att dö efter 90 år i min säng
undrandes var allting tog vägen och förbannandes att jag levt livet
frivilligt instängd i en likgiltig isoleringscell
utan varken höjder eller dalar med endast milslånga raksträckor.
(och jag har aldrig varit bra på förebyggande åtgärder
som att hålla andan när jag
befinner mig under ytan)
Jag vet ju hur mycket jag hatar att gå de där raksträckorna
som inte ger någon stimulans överhuvudtaget förutom ömmande fötter,
jag vet det.
Men ändå kan jag inte sluta att förbanna mig själv
som väljer att gå på så snåriga snirkliga stigar
och ändå blir förvånad när jag går vilse.
It makes no sense eller hur?
- Jag är lika naiv och ren varje gång
och som ett barn,
utan baktankar och analyser
balanserar jag på den hårfina gränsen
mellan hybris, glädjetjutande exaltation och bitande rivande ångest
som ständigt är nära att brisera
- Det finns inget mellanting och därför
faller jag fritt.
varje gång du ser på mig
varje gång du vänder dig bort
När ska jag lära mig att inte lita
på små futtiga ballonger du ger mig
och sluta tillmäta dem större betydelse och makt än vad de har?
- För ärligt talat så är det ynkliga livlinor att dependa on
när du vänder dig bort och jag är in need of luftballonger. Punkt
någonstans mellan a och e
and everything I love about you is a mess...
And it's sick that all these battles Are what keeps me satisfied
Try and touch me so I can scream at you not to touch me
Run out the room and I'll follow you like a lost puppy
Baby, without you, I'm nothing, I'm so lost, hug me
Then tell me how ugly I am, but that you'll always love me
Then after that, shove me, in the aftermath of the
Destructive path that we're on, two psychopaths but we
Know that no matter how many knives we put in each other's backs
That we'll have each other's backs, 'cause we're that lucky
Together, we move mountains, let's not make mountains out of molehills
You hit me twice, yeah, but who's countin'
I may have hit you three times, I'm startin' to lose count
But together, we'll live forever, we found the youth fountain
Our love is crazy, we're nuts, but I refused counsellin'
This house is too huge, if you move out I'll burn all two thousand
Square feet of it to the ground, ain't shit you can do about it
With you I'm in my fucking mind, without you, I'm out it
Run out the room and I'll follow you like a lost puppy
Baby, without you, I'm nothing, I'm so lost, hug me
Then tell me how ugly I am, but that you'll always love me
Then after that, shove me, in the aftermath of the
Destructive path that we're on, two psychopaths but we
Know that no matter how many knives we put in each other's backs
That we'll have each other's backs, 'cause we're that lucky
Together, we move mountains, let's not make mountains out of molehills
You hit me twice, yeah, but who's countin'
I may have hit you three times, I'm startin' to lose count
But together, we'll live forever, we found the youth fountain
Our love is crazy, we're nuts, but I refused counsellin'
This house is too huge, if you move out I'll burn all two thousand
Square feet of it to the ground, ain't shit you can do about it
With you I'm in my fucking mind, without you, I'm out it
Call me now baby and I will come running.
Och här sitter jag med ont i hjärtat. Känner inte ens igen mig själv just nu. Det känns som om jag blivit överkörd av en jävla lastbil. Pang, boom och där ligger jag, trasig. Kan inte ens lyssna på Death Cab for Cutie utan att tro att jag antagligen kommer få vätskebrist eftersom jag lipar för ett helt landskap här i soffan. Som den där patetisk tonåringen jag en gång var så sitter jag här återigen och lipar på samma sätt som då. Kanske åkte tillbaka i tiden lite. För jag fattar inte. Jag vet inte vad som hänt, jag brukar inte bli såhär, brukar inte känna såhär, brukar inte bry mig. Antar att jag egentligen är mest besviken på mig själv. Kan inte hantera min egna idioti. Jag vill typ spola tillbaka tiden, fast ändå inte. För jag behöver lära mig och för varenda steg man tar så ges man lärdom. Men vad lär jag mig nu? Att hjärtat typ går sönder när man inte trodde man skulle bry sig? Fast egentligen visste jag ju. Att jag brydde mig. Bryr mig.
Jag bryr mig precis lika mycket nu som när jag satt på tåget till dig för att bara få krama om dig när du var trasig.
Jag vet inte ens vad grejen är. Jag tänker att det var värt det. Att det var okej. Fast nej, det var det inte. Är det inte. Jag vill typ bara få vara lycklig. Eller jag vet inte. Är man det någonsin egentligen?
Jag bryr mig precis lika mycket nu som när jag satt på tåget till dig för att bara få krama om dig när du var trasig.
Jag vet inte ens vad grejen är. Jag tänker att det var värt det. Att det var okej. Fast nej, det var det inte. Är det inte. Jag vill typ bara få vara lycklig. Eller jag vet inte. Är man det någonsin egentligen?
Det känns som om jag kastat bort ett år för att återigen sitta här och fatta lite lite då som nu.
Veckan som gått & finbesök!
Nu var det längesen igen. Vill blogga men hela tiden dyker det upp andra "jag ska bara". Den där klassikern ni vet. Det är ett ständigt återkommande fenomen i mitt liv.
Veckan som gick var ganska lugn. Lillan rök på över 40graders feber på måndagen. Ville bara mysa och sova. Mysigt men tråkigt. Har hellre en frisk busunge än en sjuk plutt.
Lillan har blivit så himla kramig på sistone. Ska gärna kramas och krypa upp i famnen. Mysa när hon ska sova. Pussa och liksom lägga armarna om min hals och kramas länge och bara mysa. Åh, skruttbebis!
Men på torsdagen var hon pigg igen & tur det för i fredags fick vi finbesök av min bästa Patricia! Vi har inte träffats sen februari förra året. Så fredagen spenderades med att prata och äta chips. Lillan var lite skeptiskt först men det släppte ganska fort :).
Lördagen kom och jag fick överraskande besök. Jävla Patricia till att planera bakom min rygg. Där stod jag helt jävla trött och hade inte gjort mig iordning ett skit. Men det var trevligt.
På eftermiddagen åkte lillan till Bor eftersom vi skulle iväg och fira Sussis 26årsdag. Sexparty vankades, efter det spelades massa 90tals hits & sen blev det harrys.
Där tappade jag förövrigt både mitt förstånd och min sociala begåvning och det har ännu inte kommit till rätta.
Söndagen gick snabbt, käkade upp halva huset och sov i soffan ända tills Patricia åkte hem vid halv 5.
Sen kom min älskade lilla hem efter en söndagseftermiddag hos sin pappa.
Veckan som gick var ganska lugn. Lillan rök på över 40graders feber på måndagen. Ville bara mysa och sova. Mysigt men tråkigt. Har hellre en frisk busunge än en sjuk plutt.
Lillan har blivit så himla kramig på sistone. Ska gärna kramas och krypa upp i famnen. Mysa när hon ska sova. Pussa och liksom lägga armarna om min hals och kramas länge och bara mysa. Åh, skruttbebis!
Men på torsdagen var hon pigg igen & tur det för i fredags fick vi finbesök av min bästa Patricia! Vi har inte träffats sen februari förra året. Så fredagen spenderades med att prata och äta chips. Lillan var lite skeptiskt först men det släppte ganska fort :).
Lördagen kom och jag fick överraskande besök. Jävla Patricia till att planera bakom min rygg. Där stod jag helt jävla trött och hade inte gjort mig iordning ett skit. Men det var trevligt.
På eftermiddagen åkte lillan till Bor eftersom vi skulle iväg och fira Sussis 26årsdag. Sexparty vankades, efter det spelades massa 90tals hits & sen blev det harrys.
Där tappade jag förövrigt både mitt förstånd och min sociala begåvning och det har ännu inte kommit till rätta.
Söndagen gick snabbt, käkade upp halva huset och sov i soffan ända tills Patricia åkte hem vid halv 5.
Sen kom min älskade lilla hem efter en söndagseftermiddag hos sin pappa.
det är säkert.
Det är inte så att jag inte älskar dig, men jag älskar dig inte.
Med det inte sagt att jag inte älskar dig, för det gör jag, men jag älskar dig bara inte.
Förstå skillnaden jag pratar om när jag säger att jag älskar dig men älskar dig inte, men jag kan förstå att det kan vara svårt att förstå att jag älskar dig när jag säger, jag älskar dig inte.
Det finns en energi som sammanbinder oss alla, eller driver oss isär.
Varje människa bär en karaktär. Varje människa bär en börda och en gåva.
Jag lovar att sova bredvid dig inatt men jag älskar dig inte.
Så vacker du är när du sover men jag älskar dig inte.
Jag kan vakna bredvid dig tusen gånger men jag älskar dig inte..
För jag älskar dig!
Inte den du är, var eller kan bli utan den du alltid har varit.
Den energin som alltid har farit genom kosmos och rymden.
Den energin som alltid far genom oss, livet och synden.
Så, jag älskar dig inte, jag bara älskar dig.
Energin som du utstrålar genom dina ögon. Dina åsikter som rymmer från din själ når mina öron. Det är den kontakten som man aldrig hör om för det handlar annars alltid bara om kuk och fitta.
Så, jag älskar dig inte men det var kul o hitta, en så vacker energi i form av en söt pojke. Jag älskar dig och kommer alltid att göra det...
men jag älskar dig inte.
jag älskar dig inte.
Oftast vill jag bara ligga brevid och bara vara. Inte tänka, inte känna, bara vara. Jag vill bara bli uppfylld och upprymd av alltet, allt som han innebär. Allt som han är och står för. Jag vill för en gångs skull bara finnas. Inte göra, inte tänka, inte säga, inte nåt... bara finnas. Som om det vore det mest självklara i världen,
Allt gick så snabbt och allt vi delade kanske kan berättas från början till slut i ett enda andetag, men jag vill inte släppa andan, för jag vill inte att det ska ta slut.
d.
