Just because it's black in the dark, doesn't mean there's no color.
- Det finns aldrig några fallskärmar eller krockkuddar, att känna är alltid att hoppa bungeejump - men utan linan, platt förkrossande fall varje gång, det är bara en fråga om tid. 1, 2, 3, 4 sekunder innan du slår i marken.
Men det är nog så det alltid är; att livet är nog en enda konstant nära-döden-upplevelse, det är konstigt hur nära vi alla lever utan att riktigt vi förmår, inse hur hårfin gränsen faktiskt är.
But still, jag dör hellre i sviterna av fallskador efter emotional bungeejump
utan livlinor om du är höjden jag hoppar ifrån
(för det betyder väl ändå att jag varit där, somehow?)
än att dö efter 90 år i min säng
undrandes var allting tog vägen och förbannandes att jag levt livet
frivilligt instängd i en likgiltig isoleringscell
utan varken höjder eller dalar med endast milslånga raksträckor.
(och jag har aldrig varit bra på förebyggande åtgärder
som att hålla andan när jag
befinner mig under ytan)
Jag vet ju hur mycket jag hatar att gå de där raksträckorna
som inte ger någon stimulans överhuvudtaget förutom ömmande fötter,
jag vet det.
Men ändå kan jag inte sluta att förbanna mig själv
som väljer att gå på så snåriga snirkliga stigar
och ändå blir förvånad när jag går vilse.
It makes no sense eller hur?
- Jag är lika naiv och ren varje gång
och som ett barn,
utan baktankar och analyser
balanserar jag på den hårfina gränsen
mellan hybris, glädjetjutande exaltation och bitande rivande ångest
som ständigt är nära att brisera
- Det finns inget mellanting och därför
faller jag fritt.
Men det är nog så det alltid är; att livet är nog en enda konstant nära-döden-upplevelse, det är konstigt hur nära vi alla lever utan att riktigt vi förmår, inse hur hårfin gränsen faktiskt är.
But still, jag dör hellre i sviterna av fallskador efter emotional bungeejump
utan livlinor om du är höjden jag hoppar ifrån
(för det betyder väl ändå att jag varit där, somehow?)
än att dö efter 90 år i min säng
undrandes var allting tog vägen och förbannandes att jag levt livet
frivilligt instängd i en likgiltig isoleringscell
utan varken höjder eller dalar med endast milslånga raksträckor.
(och jag har aldrig varit bra på förebyggande åtgärder
som att hålla andan när jag
befinner mig under ytan)
Jag vet ju hur mycket jag hatar att gå de där raksträckorna
som inte ger någon stimulans överhuvudtaget förutom ömmande fötter,
jag vet det.
Men ändå kan jag inte sluta att förbanna mig själv
som väljer att gå på så snåriga snirkliga stigar
och ändå blir förvånad när jag går vilse.
It makes no sense eller hur?
- Jag är lika naiv och ren varje gång
och som ett barn,
utan baktankar och analyser
balanserar jag på den hårfina gränsen
mellan hybris, glädjetjutande exaltation och bitande rivande ångest
som ständigt är nära att brisera
- Det finns inget mellanting och därför
faller jag fritt.
Kommentarer
Trackback
