Mina känslor känns inte som mina egna. Jag faller nedåt och uppåt, fast egentligen finns inga riktningar. Jag bara faller åt alla håll samtidigt. Jag faller inuti mig själv. & jag vet egentligen inte alls var jag ska ta vägen med all den här ilskan som cirkulerar runt i min kropp. Jag vet inte var jag ska lägga den eller hur jag ska hantera den. Jag har försökt att ignorera den men det går ju inte. Det är ju bara att inse att jag fungerar inte så. Jag behöver få ut det, eller åtminstone få ventilera det innan jag kan försöka igonerar det. Jag är ju en sån som känslostormar konstant. Åt alla håll och kanter. Hos mig finns inga gråskalor. Inga mellanting. Bara svart eller bara vitt. Glad eller ledsen, aldrig sådär att jag bara är..

Jag vill röra dig, krama dig. Men samtidigt så hatar jag allt som har med dig att göra. För du äcklar mig. Vad du gjort äcklar mig och det överväger allt annat. Och jag litar inte på att du berättat allt.

Jag beter mig konstigt mot alla andra och hänger runt i något slags bekräftelsemoln där jag uppenbarligen inte kan bete mig. Jag skrämmer ju för fan bort folk när jag beter mig såhär. Jag är ju så medveten om det men jag antar att det är min destruktiva sida som kickar in. Jag måste hitta något annat som gör ont, någon annan som gör mig något ont. Allt för att det som gör ont nu ska ersättas med något annat.

Och minsta lilla sak som händer vill jag bara gråta över. Det är väl antagligen för att min bägare är så jävla full och minsta lilla grej får det att rinna över. Jag behöver tömma den där bägare och gå vidare. Glömma dig. Glömma er. Men varje jävla dag måste jag bli påmind om eran jävla idioti när jag egentligen inte ens vill tänka på det. Men jag måste. För där sitter idioten mitt i samma rum som jag var eviga dag. Nonchalant som en åsna och utan ett enda försök till en ursäkt. Och där sitter jag och känner mig dum. Dum för att ni utnyttjat min snällhet. Min pålitlighet. Ni brände den. Och det enda jag förväntas göra är att vara glad och gå vidare.

Jag vill försöka uttrycka känslan men det ger den bara mer eld. Jag matar den fast jag inte vill. Men att ignorera den bryter sönder mig inifrån.
Finns det något sätt att komma ur det här med vettet och hedern i behåll?

 

 

Jag vill inte lämna dig.
Tvärtom.
Jag vill springa fram till dig i 120 km / h
för att tvärnita och slå dig på käften.
Det skulle du förtjäna.
Efter allt som du lurat i mig
att vi nångång har varit.