Varenda gång allt går åt helvete och jag är sådär ledsen att jag tror att tårarna ska ta slut så vill jag bara tillbaka till den där trygga lilla bubblan jag hade med b. Jag mådde inte bra inuti den där bubblan men jag kände att jag levde. Han kunde få varenda nerv i kroppen att reagera. Inte alltid på ett bra sätt, men jag kände ju iallafall. Jag vill bara ringa han, be han komma och få mig att känna. Be han göra mig arg och glad samtidigt. Var det någon som kunde det så var det han Men jag gör det inte. Så smart är jag åtminstone. Men när jag sitter i soffan och telefonen ligger där bredvid så vet jag inte hur många gånger jag tryckt in hans nummer. Numret som jag för längesen raderat men som jag ändå kan utantill.

Jag känner mig lika naiv och hjärtkrossad som när jag var 15 år och inte visste bättre. Kanske växer man aldrig ifrån just det där stadiet av hjärtsmärta och det där blåögda och naiva?

Nu är jag bara ledsen.
Och jag känner ingenting annat än att det gör ont.
Varför känns det så jävla mycket när det varit så himla lite?
Varför känns det så in i helvete när det inte borde det?

Jag är väl antagligen inte klok.