Det är snurrigt det här med längtan.
Ena sekunden så längtar jag efter bebisen så jag snart inte orkar längta mer, medans jag i andra sekunden sitter i total panik och undrar vad jag egentligen har gett mig in på.
Nu är det 22 veckor kvar och jag tycker det känns som en evighet, samtidigt som om jag blickar bakåt så är de 18 gångna veckorna ingenting. Dom har liksom bara rusat förbi mig.

Ena sekunden så vill jag gråta för jag är glad, andra är jag livrädd.
Jag känner inget band till barnet än, kan bero på att jag inte känt av det än och för att allt runtomkring varit som ett stort känslohav och det är inte förrens nu det har lagt sig.
Jag längtar till jag kan känna en första spark

Vilket leder mig till min dröm inatt.
Först drömde jag att jag liksom kände hur bebisen sparkade när vi satt i en pool och känslan var helt sjuk, jag var lyckligast på hela stället. Sen gick jag ner i poolen och då sparkade en kvinna mig i magen av misstag när hon skulle simma och bebisen dog.
Det var så sjukt för jag gick från att känna av den till att förlora den inom loppet på 10 sekunder.
Och jag kunde känna känslan så väl när jag vaknade.

Nog tjatat om längtan och tankar.
Nästa vecka är det dags för ultraljud, antar den har vuxit till sig sen vi såg den sist i vecka 14.