Ja alltså, det här med att vara ensamstående. Jag klagar inte, eller jo det gör jag visst ibland, hehe. (Speciellt idag när jag har nackspärr och knappt kan röra mig och ungen 2 gånger i rad kissar på golvet..) Men iallafall, det finns INGET som stör mig så mycket som när det kommer någon och säger att jag är minsann också ensamstående eftersom min karl jobbar rätt mycket, han är bort mellan 7-4 ibland ända till 6.  Hujedamig liksom. Och nej du, det är du inte. Jag blir så sjukt irriterad och känner bara att du skulle bara veta hörru. Jag är den enda som lägger barnet, jag är den enda som byter blöja, jag kan aldrig handla ifred, aldrig få en paus, aldrig gå ifrån. Spontanfika med en vän medans karlen stannar hemma. Det är alltid jag som ska servera mat, diska, klä på, duscha henne, alltid ha koll, alltid aktivera henne.

Att vara ensamstående och att vara själv hemma mycket med barnet är en jävla skillnad.
Jag har ingen att ringa när Inez lärt sig något nytt. Ingen att skratta med åt hennes hyss. Och det är skitjävlatråkigt. Men samtidigt så har vi en nära relation jag inte tror vi hade haft om vi hade varit 2 ständigt närvarande föräldrar. Jag säger inte att folk som är 2 föräldrar inte är nära sina barn, för det är dom ju. Men jag tror att det är på olika sätt. Visst jag kan ringa till familjen men det är inte samma sak, dom säger typ kul och sen kör deras liv vidare utan att det gör någon skillnad. En pappa/partner glädjs ju på ett helt annat sätt.

Jovisst jag får också paus ibland.  Barnvakt har jag ju mer sällan än någonsin nu eftersom hon är hos sin pappa en natt 2 utav 3 helger. Men när hon är där då får jag andas. Oftast är jag ju dock så dum att jag spenderar min ledig kväll med utgång vilket resulterar i att sängen är det mest lockande ända tills lillan kommer hem på söndagen. Men roligt det där kvällarna, det har jag. Och jag behöver dom! Behöver bara vara mig.

Som tur är så har jag min fina bästa Sussi. Hon är också ensamstående till en liten Tindra som är 2 månader yngre än min Inez. Och jag kan dela allt med henne, jag ringer henne och lipar, ringer henne och skrattar. Tacka Gud för så fantastiska fina vänner.

Dom här 2åren har varit det bästa i mitt liv, dom tuffaste men också de bästa.