Jag kommer liksom inte riktigt över det här med Niklas.. Jag känner mig fortfarande som att jag går lite i ett vakuum. Jag vet inte varför dock. Jag visste ju hur han valde att leva sitt liv. Jag visste ju vad han ville, jag visste att han egentligen inte orkade mer. Jag förväntade mig det, ändå förstår jag det inte.

En månad hann han vara ute, ute i friheten, en månad var allt det krävdes.
Jag tror det var avsiktligt. Jag tror han visste vad han gjorde.

Den sista tiden du levde med M så var jag nästan rädd för dig, inte för att du skulle skada någon eller säga något elakt, utan jag var rädd för personen du blev med droger. Du var så annorlunda, du skrattade inte ens på samma vis längre. Du bara satt där som ett tomt skal med en kall blick och blev smalare och smalare.

Jag minns framför allt en kväll när M var hos mig för att sova över och du ringer i total panik och tror att du ska bli skjuten, att någon jagar dig. Du var livrädd. Både jag & M blev givetvis livrädda. M åkte i panik hem, en bilresa på 2 timmar för att se att det bara va drogerna. Det var ingen efter dig, det var ditt huvud som spelade dig ett spratt. Och det är ju sånt som droger gör med en.

Ett annat minne är när vi var iväg allihopa och åt på resturang och du somnade. Mitt i maten. På resturangen. Mitt bland allt folk. Folk stirrade och jag skämdes. M försökte skämta bort det men jag visste ju varför. Han var inte så där trött som ni försökte få det att låta som. Det var bara drogerna.

Jag försöker tänka på de fina minnerna men de tråkiga slutar inte poppa upp, men jag försöker. Min student, när vi hälsade på din pappa och framför allt den där gången vi satt på trappan i Malmö och pratade om livet.
Du drömde om en gård på landet i Skåne, få träffa dina barn mer. Skaffa ett jobb. Bli ren.

Jag har alla dina ord på film, alla dina drömmar har jag på film.
Den kan vi titta på och minnas.