Begravningen var så himla fin. Jag grät redan innan jag hade satt mig ner. Kistan såg så himla liten ut, så skör. Och där låg han, våran fina Niklas. Och musiken.. Jag grät till Amazing grace, Bed of roses, Die mauer och när dom spelade Knocking on heavens door så trodde jag att mitt hjärta skulle gå sönder. Och hans fina barn som satt där längst fram grät och åt hans mamma kunde jag inte ens titta, hennes tårar bara forsade och hon satt framlutad.
När vi skulle ta avsked och gå fram och lägga ros på kistan så kändes det lite som om min själ var utanför kroppen, det var som att man gick dit på automatik bara, det var så konstigt.

Niklas, vi saknar dig något otroligt allihopa, men vi vet att du mår bra nu, du har inte ont och du fick som du ville. Ta nu hand om dina barn på håll och vaka över dom så ses vi inom sinom tid.