39 dagar kvar.
Just nu känns det som om jag aldrig kommer vara glad igen. Jag känner mig så himla fången i allting, kanske just för att jag känner mig så fången i min kropp.
Jag vill ha ut bebis nu för jag gör inget annat än lipar för det är så himla tungt och tröttsamt. På nätterna går jag upp ocih kissar kanske 3-4 gånger, sen ska man somna om, sen vaknar jag och måste vända på mig ett par gånger också eftersom det är ett privilegium som numera tagits bort ur mitt liv. Kan inte vända mig i sängen utan numera måste jag vakna, vända mig, sen somna om. Och jag är inte ens speciellt stor..
Jag är trött på att folk spekulerar i vad det är, vissa skriker EN POOOOJKE ÄR DET! Andra skriker att det är en tjej. Vissa frågar vad jag tror, jag svarar och då säger dom "ja men då blir det precis tvärtom veeeeeeeeet du". Jaså? Jag vill inte spekulera mer i vad det är. Jag orkar inte spekulera mer i vad det är, för det är fan påfrestande. Jag tror personligen det är en pojk, så nu vet alla det.
Just nu tror jag också att någon jävlas med mig och har slängt in någon miniatyrmänniska som är jävligt duktig på Kungfu, för bebis sparkar mig HELA tiden HELA dagarna upp i revbenen, numera har vi dock synkad sovtid och det är ju skönt det iallafall. Och igår... det kändes som om bebis tog sina naglar och rispade dom mot mina revben, liksom verkligen drog sakta. Så jävla ont gjorde det.
Jag är bara jättedeppig, och vill mest bara be om ursäkt till alla omkring mig för att jag inte orkar prata i telefon om småsaker och låtsas att allt är bra. Får jag inte ut bebis snart så kommer jag nog slå sönder varenda liten sak i lägenhet alternativt bomba någonting. För jag känner mig vansinnig.
Jag är också oerhört trött på den här stan, alla går samma lunk, samma människor på samma cafe alla dagar. Samma folk som gör samma saker varje helg. Samma folk överallt. Jag är så himla trött och kan den här stan nu. Jag vill se världen lite, men nu har jag ju satt mig i en lite mer begränsad sits, jag har ju både bebis och pappabebis att ta lite hänsyn till, haha. Så det där med att se mig om det får kanske vänta lite.
Jag vill ha ut bebis nu för jag gör inget annat än lipar för det är så himla tungt och tröttsamt. På nätterna går jag upp ocih kissar kanske 3-4 gånger, sen ska man somna om, sen vaknar jag och måste vända på mig ett par gånger också eftersom det är ett privilegium som numera tagits bort ur mitt liv. Kan inte vända mig i sängen utan numera måste jag vakna, vända mig, sen somna om. Och jag är inte ens speciellt stor..
Jag är trött på att folk spekulerar i vad det är, vissa skriker EN POOOOJKE ÄR DET! Andra skriker att det är en tjej. Vissa frågar vad jag tror, jag svarar och då säger dom "ja men då blir det precis tvärtom veeeeeeeeet du". Jaså? Jag vill inte spekulera mer i vad det är. Jag orkar inte spekulera mer i vad det är, för det är fan påfrestande. Jag tror personligen det är en pojk, så nu vet alla det.
Just nu tror jag också att någon jävlas med mig och har slängt in någon miniatyrmänniska som är jävligt duktig på Kungfu, för bebis sparkar mig HELA tiden HELA dagarna upp i revbenen, numera har vi dock synkad sovtid och det är ju skönt det iallafall. Och igår... det kändes som om bebis tog sina naglar och rispade dom mot mina revben, liksom verkligen drog sakta. Så jävla ont gjorde det.
Jag är bara jättedeppig, och vill mest bara be om ursäkt till alla omkring mig för att jag inte orkar prata i telefon om småsaker och låtsas att allt är bra. Får jag inte ut bebis snart så kommer jag nog slå sönder varenda liten sak i lägenhet alternativt bomba någonting. För jag känner mig vansinnig.
Jag är också oerhört trött på den här stan, alla går samma lunk, samma människor på samma cafe alla dagar. Samma folk som gör samma saker varje helg. Samma folk överallt. Jag är så himla trött och kan den här stan nu. Jag vill se världen lite, men nu har jag ju satt mig i en lite mer begränsad sits, jag har ju både bebis och pappabebis att ta lite hänsyn till, haha. Så det där med att se mig om det får kanske vänta lite.
Kommentarer
Trackback
