Jaha... det var världens finaste dag med fina vänner, fika i stan, mys i parken och marknad tills jag fick ett samtal som liksom bara drog glädjen ur allt. Jag väntade mig det egentligen, jag visste ju om hur du valde att leva ditt liv men trots det så bara satte det sig som en chock och sen kom tårarna, och nu bara gråter jag.
Jag är så glad att jag lärde känna dig, den bra sidan, den fina, den när du var ren från allt. Jag minns när vi satt på trappan vid vattnet i Malmö 2007 någongång och pratade, bara du och jag. Du hade ju så himla mycket inom dig, så mycket fint, du kunde ge så mycket om du bara ville. Du var så himla värd att älskas, trots alls, trots ditt levende.
Mina tankar går framför allt till dina barn, dina fina små barn. Men nu vet dom åtminstone var dom har dig, dom slipper vara oroliga längre. Jag är så himla ledsen för att du inte hade stryka nog att orka, jag trodde verkligen på dig. Något jag är otroligt glad för nu ikväll är att jag lyckades skicka ett brev till dig för ett par månader sen där jag berättade att jag tänker på dig och att jag håller tummarna för ditt liv.
För ni vet, hoppet är ju det allra sista som överger en.. Men idag så tog det slut..