Råkade radera det här inlägget nyss hur nu det gick till.. så jag publicerar det igen ;)

Jag ska vara ärlig, jag är nere i en svacka. Vill dock förtygliga väldigt noga att detta inte är något som på någotvis drabbar Inez. Jag gör allt jag kan för henne och lite till, hon får så mycket kärlek och drabbas inte av det hela..

Jag känner inte längre att jag kan skriva vad som helst. jag kan inte skiva när jag mår dåligt eller är ledsen. Jag har dagar när jag bara vill gråta, dagar man känner sig ensamast i världen och allt är tungt.
Jag känner inte att jag kan skriva om det, och jag ska vara ärlig om varför. Jag är för rädd.
Jag är för rädd att om jag skriver att idag mår jag dåligt så är det något jag kommer få äta upp sen.
Inte från mina nära, inte från dom jag älskar. Utan från Inez pappas sida. Att det liksom blir olämpligt för mig att må så med ett litet barn även om jag tror och vet att varenda en med spädbarn hemma mår såhär tillochfrån. Jag älskar att vara mamma, jag klagar INTE nu, men det är tufft ibland. När hon skrikit i ett par timmar och man gjort allt man ska, klart som fan att det är tufft då. När hon vill vakna klockan 4 på morgonen och absolut inte somna om. Klart det är lite tufft då. Klart det är tufft när man kanske både 1, 2 & 3 dagar inte hunnit äta middag eftersom min älsklingt promt ska ha uppmärksamhet när jag ska äta. Och gärna kommer ju allt det där på en gång.

Men jag vågar inte skriva om det, vågar inte prata om det för jag är så jävla rädd att det är något jag kommer få äta upp och Inez pappa kommer försöka ta henne ifrån mig.
Även om jag samtidigt vet att så inte är fallet eftersom jag bara mår normalt. Vilken småbarnsmamma är i form och glad precis hela tiden? Ja okej, det finns undantag, men när jag ensam bär hela ansvaret så är det faktiskt tungt ibland. Jag kan inte gå ifrån och andas, jag kan inte bara gå in i duschen när jag vill längre.

Missförstå mig inte, jag älskar det och skulle ALDRIG byta bort det och jag går gladeligen med fett hår ibland. Det är bara det att jag är så jävla rädd för att skriva något som kan bli fel. Något som slår tillbaka på mig senare trots att det faktiskt är normalt.

Och därför funderar jag på att avsluta det här kapitlet med bloggandet, även om det inte är det jag vill..
För jag är så rädd att han kommer kasta det i ansiktet på mig en dag.