Mitt favoritminne är givetvis dagen Inez Gynette föddes. Det är svårslaget. Man kände en stolthet, en kraft, en kärlek.. ja vad kände man inte? Jag var rädd, lycklig, nykär, trött, pigg, gråtmild, rädd om livet, rädd om hennes liv, orolig, öm.. och framför allt kärleken. Den där storheten i kärleken som man aldrig känt förrut.
Jag minns när jag höll henne första gången. Jag minns på natten på BB, när jag vaknade och tände lampan. Och där låg hon, min dotter. Det liksom högg i hjärtat, inte av ont, utan av kärlek. Jag älskade henne så det gjorde ont.
Jag minns hur jag knappt vågade lyfta henne, hon kunde ju gå sönder. Hon var ju så skör, så liten. Jag minns när man kände på det där små fötterna, första gången man fick titta in i hennes små blå ögon. Allt var så nytt. Vilken fantastisk dag. Den glömmer jag aldrig.

Ett annat minne som alltid värmer mitt hjärta är när lillebror D precis kommit hem till Sverige. Jag satt i mitt rum vid skrivbordet och gjorde något, skrev antar jag. Jag satt med öppen dörr bara för då kunde han ju komma in om han vill. Och så kom han där gående, den där lilla fina killen med kritor i handen mot mitt rum och vill sitta i mitt knä och måla ♥! Det var första gången han satt i mitt knä och bara va. Älskade, älskade lillebror ♥!