Idag blir min lilla tjej 4 veckor. Jag är så stolt över henne och hennes utveckling, hon är så duktig med nacken nu och tränar den en massa! Nu håller hon upp den så fint och duktigt och kämpar verkligen på:

Men samtidigt som jag älskar att se hennes utveckling och blir så stolt så inser jag samtidigt hur snabbt tiden har gått. Det är 4 veckor sen jag kämpade för att få ut henne. Det är 4 veckor sen vi låg där i sängen på BB hönan & jag. Hon var så liten, så himla skör. Och visst är hon det fortfarande men på ett annat sätt.

Så idag har jag gråtit lite, mitt mammahjärta vill aldrig att Inez ska bli stor. Samtidigt som jag längtar tills hon ler och säger mamma. Ja, det är verkligen dubbla känslor. Men hur kan det vara 4 veckor sen hon kom?! Hur kan tiden ha rusat på så? Min lilla älskade tjej, kan vi inte bara stanna tiden lite?

Jag njuter och försöker ta vara på varje sekund, men det känns inte som om tiden räcker till ändå.

Nej nu ska jag inte skriva mer om det, får då gråter jag ihjäl mig här.