Vaknade på så jäkla dåligt humör. Kände mig bitter redan igårkväll och det blev verkligen inte bättre av lite sömn. Så jag får väl passa på att klaga lite här då när jag ändå är igång. Jag är bitter för att jag inte hittar någon lägenhet eller får erbjudande på någon jag söker. Har för tusan letat lägenhet sen jag blev gravid men inte fått en enda. Jag är bitter för jag har sämst ekonomi och för att jag inte har ett jobb att gå tillbaka till när liten börjar dagis. Jag vill inte ens ha henne på dagis om jag inte ska jobba, men nu har jag ju redan sökt en plats så..

Jag är dessutom avundsjuk på mina mammavänner. Ja jag erkänner, jag är avundsjuk. Dom får så mycket fin hjälp. Deras mammor kan överraska med presenter till deras små, eller komma över med ett par blöjpaket. Mammorna ringer och saknar sina barnbarn. Såna där småsaker ni vet som betyder mycket. Nej jag är inte girig, men ibland känner jag bara att vad fan, jag har sämst ekonomi av oss alla men inte fan är det någon som någonsin överraskat mig med ett blöjpaket? Inga spontana presenter kan jag påstå att hon får heller.. Jag betalar gärna allt, jag älskar att handla till liten, även om det bara handlar om blöjor, men det hade varit roligt om någon brydde sig.

Vid jul fick jag ju massa kommentarer om att jag handlat för mycket till Inez-Gynette för hon brydde sig ju ändå inte.. Men vad fan, det är min dotter. Hon har bara mig. Klart som fan jag vill ge henne lite? Är det så konstigt?

Samma sak gäller ju egentligen födelsedagar, jag får typ ingenting. Mina vänner får sjukt mycket. Återigen, jag är INTE girig. Jag är avundsjuk.
Jag har redan ångest inför lillans födelsedag. Hon kommer få så jäkla lite jämför med de andra. Just för att hon bara har mig. Jag är den enda som skämmer bort henne.

Jag har dessutom dåligt samvete för att Inez-Gynette är så himla mycket mindre älskad än andra barn. Inte för att jag älskar henne mindre än andra mammor älskar sina barn! Hon är ju mitt hjärta, mitt syre. Utan henne dör jag. Men återigen, jag är den enda som älskar henne, eller ja okej, hennes morfar älskar henne men han bor ju så galet långt bort så det är ju ingen kärlek hon känner. Andra barn har ju oftast en pappa som älskar dom och morföräldrar som finns där och överröser dom med kärlek. Men det har inte min lilla I. Och det är så jävla orättvist. Hon förtjänar fan inte att vara mindre älskad än barn. Hon ska vara älskad precis som alla andra. Bara för att mitt liv varit skit och jag aldrig varit älskad så behöver fan inte hon bli drabbad. Hon ska inte behöva känna hur det är att vara oälskad. Hon ska bara behöva känna kärlek. Älskade unge. Jag ska göra allt för att ditt liv inte ska bli som mitt!

Dagen har iallafall varit trevlig trots att jag är ledsen och bitter. Sandra & lilla 8veckors Thea var här på fika! Fick höra massa om förlossningen! Så spännande! Förlossningar är helt klart det roligaste jag vet!
Thea var iallafall helt galet söt, vilka läppar flickebarnet har! Liten I ville gärna klämma och känna på Thea men lite väl oförsiktigt så det blev inte så mycket klappande för hennes del. Jag fick klappa dessto mer! :) Det var så roligt att ses igen, sist låg lilla Thea i magen och Inez var bara 5 månder. Nu är det ju lite mer liv i damen än vad det var då. Jag tog inte ett enda kort dock, tråkigt! Får ta fler nästa gång för nu får det inte dröja 3 månader tills vi ses!