Jag minns tillbaka till förra januari. Vet inte varför det plötsligt slog mig. Vilket helvete det var. Inez-Gynettes första vinter, den som i mitt huvud skulle bli så bra. Vi skulle mysa med vänner, må bra, leka. Istället mådde jag skit och trodde på allvar att jag skulle ta livet av mig. Hade jag haft en pistol hemma så hade jag skjutit mig. Det var som allt jag någonsin varit med om bara slog mig. Hur skulle jag själv kunna vara mamma när jag inte visste hur man gjorde? Min mamma hade ju inte tagit hand om mig på över 21 år. Älskade min mamma mig verkligen när hon valde droger framför mig? Hur gör man, hur älskar man?

Jag älskade (& älskar ännu mer idag, om nu möjligt!) den där lilla varelsen så mycket att jag inte trodde jag skulle kunna andas om inte hon låg bredvid.

Allt det där och säkerligen mycket mer resulterade i de värsta 3 veckorna i mitt liv. Som en fet jävla käftsmäll. Fick spendera 3 veckor på sjukhus utan min 3 månadersbebis. Bara att blunda utan henne brevid är det jobbigaste jag varit med om. Kroppen liksom smärtade. Ångesten sprang runt i kroppen. Hela kroppen liksom ömmade och jag fick ägna all min tid åt att försöka hela själen igen. Att äta var omöjligt. Att gå till affären kunde jag bara glömma. Jag vågade ingenting. Var rädd för allting. Vågade inte ens duscha.

När jag sen skulle hem igen, 3 veckor senare och en aning helare så var jag rädd igen. Skulle jag orka ta hand om lillan? Skulle hon vilja vara hos mig efter att ha spenderat så lång tid borta?
Men så satt vi där på kvällen i soffan som om inget hade hänt, hon snusade på mitt bröst och jag grät. Av lycka.

Herregud, jag sitter här och lipar nu.
Än idag är jag rädd för att hamna där igen. Det fick mig att inse att man är så skör. Innan körde jag bara på. Nu försöker jag verkligen sålla bort det oviktiga. Och orkar jag inte diska en dag så är det liksom okej, det är viktigare att jag mår bra. Får vila och mysa med min fantastiska dotter.
Men varje dag blir jag påmind av det där helvete och varje dag söker jag i kroppen efter den där känslan som gjorde mig så ont. Och ibland så infinner den sig, men jag har lärt mig att hantera det. Till viss del med medicin men till störst del av mig själv.