Jag önskar dig inte guld, mitt barn

ej heller pengar och makt.

Jag önskar dig modet att vara dig själv och stå för det du har sagt.

Jag önskar dig inte en stenfri väg,

men kraften att vägen gå. ❤️

Beskriv året med tre ord.
Händelserikt, psykiskt jobbigt och utvecklande.

Vilka ser du som de största händelserna under året?
Började plugga till behandlingspedagog.

Har du blivit bättre på något?
Ja men det tycker jag nog att jag har. Utbildningen i sig har ju gett mig så många nya verktyg att använda, både för min egen del och för människor runt omkring. Jag tror också jag har blivit bättre på att vänta. Visst, jag är fortfarande dålig på att vänta och vara tålmodig men bättre har jag defenitivt blivit. Jag har framförallt lärt känna mig själv bättre, fått större insikti saker som hänt mig och varför jag känt och reagerat som jag gjort när det kommer till vissa händelser.

Gjorde du något du aldrig gjort förut?
Jag vart rånad och utpressad en utekväll i Jönköping. Vilket också ledde till att jag fick vara målsägande i en rättegång. Det var ju inte sådär jätteroligt, men nu vet jag hur det är.

Tog med barnet mitt och åkte till Fuerteventura. Med mig hade jag också min bästa Sussi och hennes dotter. Även om semestern var kaos och det var sjukt jäkla blåsigt och vi var magsjuka så var det första gången jag åkte utan föräldrar (ja jag är 25 men vad faaan, någon gång ska vara den första!) Men det gick bra, vi klarade ju det med såklart.

Sen råkade jag visst hooka upp med en kille från högstadiet med, det var ju också något nytt liksom, hehe..

 

Vad var extra dåligt med året?
Allt som hänt nu i slutet på året speciellt.. Det har liksom varit KAOS i mitt mående, jag har lipat och lipat och liiiipat. Härromdagen kollade jag på Soldiers coming home bara för att få ut det där jävla tårarna. På semestern lipade jag för allt var kaos i mitt huvud. Alla tankar.

Sen om jag ska peka ut en specifik händelse så var det väl när någon jag tyckte väldigt mycket om, när han efter typ 6 år bestämde sig för att bränna mig så in i helvete på ett sätt som var så jävla grisigt. I just den stunden hade jag kunnat döda. Men klok som man är så dödade jag ju såklart inte. Jag nöjde mig med att skrika lungorna ur mig istället. Men jag är ganska nöjd med det som hände. Jag fick se de rätta sidorna hos två individer som jag med glädje aldrig mer kommer omge mig med. Den enda som vann på situationen var ju i slutändan jag! Tji fick dom.

Vad var extra bra?
Att få börja skolan! Att få träffa en så fin vän som Hanna i klassen som jag kan prata med allt om. Jag älskar att hon är som jag, vi kan älta och älta och den andra lyssnar alltid. Och sen förstår hon mig och min bakgrund på ett sätt som så få gör. Ja, den där Hanna har nog gjort mitt år. Och att få träffa massa andra människor som gör att man kan förstå sammanhanget av vissa saker. Jag har haft en period i höstas när jag liksom älskade livet. Jag hoppas jag kan hitta tillbaka dit. Först måste jag nog bara landa i den sinnesstämningen jag hamnat i nu.

Vad lyssnade du på?
Podcasts. hela tiden podcasts, och såklart Mammas nya kille. & som vanligt mitt älskade Kings of Leon. Och Slagsmålsklubben, men det var ju inte heller någon nyhet. Dom har ju hängt med sen 2006 liksom. Nu på senare är jag dock aningens besatt av Far & Son, mycket eftersom Frej är med, fina jävla Frej.

Vad skrattade du åt?
Mest åt mig själv bara för jag är så jävla rolig. Sen skrattade jag åt klassen, framför allt när jag & fyra andra bestämde oss för att uppträda utklädda till Spice Girls på höstmiddagen skolan höll i. Ja, vi gjorde alltså det framför hela skolan. Jag dansade fel och musiken dog mitt i. Ja fyfan, men roligt vare! Jag har skrattat mest åt Inez. Alla dessa tankar i detta lilla huvud, hon är så lillgammal. Precis så som jag var när jag var liten.

Någon du saknade?
Som alltid så fattas min pappa mig. Han är inte död alltså, men han bor ju alldeles för långt härifrån. Jag saknar han varje dag. Min pappa är en av få människor som gör mig hel. Visst. när vi väl ses så tröttnar jag på han eftersom han är som han är. Men när han åker hem så saknar jag han så mycket att jag vill gråta. Jag är så stolt över honom. Allt han gått igenom. Allt han övervunnit. Den kärleken han har inom sig. Nä, nu kan jag inte skriva mer om honom för då börjar jag nog gråta. Älskade fina bästa pappa.

Vad önskar du att du gjort mera av?
Njutit mer av tiden. Vilken jävla klyscha men det är så jävla sant.
Skrivit mer precis så som jag kan. Precis sådär som jag älskar att göra.
Sätta ord på varenda jävla känsla. Det önskar jag att jag gjorde mer av. Det är ju för fan min terapi!

Vad önskar du att du gjort mindre av?
Ja jag kunde ju rökt en hel del mindre ciggaretter men det är ju lätt att vara efterklok.
Nä men allvarligt talat så kunde jag nog ägnat mindre tid till att älta. Men ältare som jag är så är det ju också lätt att säga men jävligt svårt att göra.

 

Mina känslor känns inte som mina egna. Jag faller nedåt och uppåt, fast egentligen finns inga riktningar. Jag bara faller åt alla håll samtidigt. Jag faller inuti mig själv. & jag vet egentligen inte alls var jag ska ta vägen med all den här ilskan som cirkulerar runt i min kropp. Jag vet inte var jag ska lägga den eller hur jag ska hantera den. Jag har försökt att ignorera den men det går ju inte. Det är ju bara att inse att jag fungerar inte så. Jag behöver få ut det, eller åtminstone få ventilera det innan jag kan försöka igonerar det. Jag är ju en sån som känslostormar konstant. Åt alla håll och kanter. Hos mig finns inga gråskalor. Inga mellanting. Bara svart eller bara vitt. Glad eller ledsen, aldrig sådär att jag bara är..

Jag vill röra dig, krama dig. Men samtidigt så hatar jag allt som har med dig att göra. För du äcklar mig. Vad du gjort äcklar mig och det överväger allt annat. Och jag litar inte på att du berättat allt.

Jag beter mig konstigt mot alla andra och hänger runt i något slags bekräftelsemoln där jag uppenbarligen inte kan bete mig. Jag skrämmer ju för fan bort folk när jag beter mig såhär. Jag är ju så medveten om det men jag antar att det är min destruktiva sida som kickar in. Jag måste hitta något annat som gör ont, någon annan som gör mig något ont. Allt för att det som gör ont nu ska ersättas med något annat.

Och minsta lilla sak som händer vill jag bara gråta över. Det är väl antagligen för att min bägare är så jävla full och minsta lilla grej får det att rinna över. Jag behöver tömma den där bägare och gå vidare. Glömma dig. Glömma er. Men varje jävla dag måste jag bli påmind om eran jävla idioti när jag egentligen inte ens vill tänka på det. Men jag måste. För där sitter idioten mitt i samma rum som jag var eviga dag. Nonchalant som en åsna och utan ett enda försök till en ursäkt. Och där sitter jag och känner mig dum. Dum för att ni utnyttjat min snällhet. Min pålitlighet. Ni brände den. Och det enda jag förväntas göra är att vara glad och gå vidare.

Jag vill försöka uttrycka känslan men det ger den bara mer eld. Jag matar den fast jag inte vill. Men att ignorera den bryter sönder mig inifrån.
Finns det något sätt att komma ur det här med vettet och hedern i behåll?

 

 

Jag vill inte lämna dig.
Tvärtom.
Jag vill springa fram till dig i 120 km / h
för att tvärnita och slå dig på käften.
Det skulle du förtjäna.
Efter allt som du lurat i mig
att vi nångång har varit.