Jag är kvar i bubblan. Underbara bebisbubbla!

I måndags kom Inez morfar äntligen på besök! Och han var så stolt, så himla glad. Det var så roligt att se henne med honom. Han var så himla stolt. Han har ju tillochmed satt upp en bild på henne på hans ytterdörr så alla som kommer ska få se henne.. haha. Han är så knäpp. Men iallafall så var det dags för hemfärd för han igår, och det gjort ont i honom, det syntes på långa vägar. Jag tror att han först nu inser hur mycket han kommer missa med Inez när han bor så långt bort. Men det var otroligt fint att iallafall få se dom två tillsammans, och han pratar redan om hur mycket vi ska cykla sen! Även om det nu är ett bra tag tills dess. Och så fick hon ett par jeans av morfar... i storlek 98?! HAHAH, han vill verkligen att hon ska bli stor... Men det vill minsann inte jag, åtminstone inte än!

Igår när morfar åkt hem så hade vi hembesök från BVC. Gick finfint och nu väger hon 3430, fortfarande under sin födelsevikt men iallafall på väg upp! Stolt mamma minsann! Och hennes navel läker fint också. Efter det så ville hon tutta precis heeeeeela dagen lång, sagt och gjort, så det var ungefär vad vi hade för oss igår.

Idag ska vi ut till familjen, ska bli fint! Lillebror spelar dessutom fotbollsmatch idag så jag tänkte ta med mig min höna & titta på den. Bara jag orkar och hönan är på humör, men det är hon ju mest hela tiden så det ska nog inte vara några problem.

Min bebis ligger dock fortfarande och sover, men nu ska jag väcka henne minsann för nu är det 4 timmar sen hon åt och längre än så får det inte gå har jag fått order från BB om!

Ha en fin onsdag!

Det hela började söndagen den 5/9, kände mig ganska skum hela dagen. Var på dåligt humör och min mage var total katastrof, runt 14-15 på eftermiddagen började det komma lite oregelbundna värkar, absolut inte starka så jag trodde att det inte skulle vara mer med det. Runt 18 kom dom tätare och tätare men jag trodde fortfarande inte det var något som skulle hända. Började klocka värkarna runt 8 och då kom dom med ungefär 15 minuters mellanrum. Men jag trodde fortfarande inte att det var på riktigt utan att dom säkerligen skulle avta. Ringde iallafall hem till A som skulle vara med vid förlossningen och berättade hur jag kände men att läget nog var lungt och att hon minsann kunde gå och lägga sig.

Runt 22 var jag rastlös och ville bara ut i friska luften så jag & Hanna tog oss en promenad i en timme. Eller ja, promenad och promenad, inte så att jag gick fort mellan värkarna direkt.
Kom hem igen runt elva och då hoppade jag hopprep mellan värkarna..  Ja eftersom jag fortfarande inte trodde det var på riktigt så ville jag påskynda det hela lite. Ovanpå det så drack jag typ 6 koppar hallonbladsthe, haha!

Sen fick jag tätare och tätare värkar och bestämde mig för att ställa mig i duschen för att se om värmen kunde hjälpa mig.. Sagt & gjort. Stod där från typ halv 12 till 1 i rykande hett vatten. Eller stod, jag satt på en köksstol i duschen, orkade inte stå! Haha! Ringde till förlossningen när jag stod i duschen och pratade lite, dom tyckte jag kunde komma in på en koll men jag sa att jag avvaktar ett tag.

Runt halv 1 ringde jag A och sa att hon fick nog komma nu. Då klockade vi värkarna till 5 minuters mellanrum. Fick försöka ta mig ur duschen vilket inte var en hit och sen packade vi ihop det sista, ringde förlossningen och sa att vi kommer in! Jag var inte så sugen på att åka någonstans egentligen men jag var ju ganska tvungen. Vi lämnade alla väskor i bilen, jag var fortfarande bombsäker på att vi skulle få åka hem.
Möttes av världens bästa barnmorska Inger och Camilla & och så gjorde vi en CTGkurva, vägning & kollade hur öppen jag var. 4 cm! Då sa dom att jag jobbat på bra hemma och att vi skulle få gå direkt till ett förlossningsrum. Då slog det mig. Jag ska ha bebis. Nu. Idag.

In i förlossningsrummet och A sprang ner och hämtade väskorna i bilen. När jag kom in i förlossningssalen började jag störtlipa. Jag var så himla rädd och nervös och allt var så på riktigt. Jag trodde ju inte ens jag skulle få vara kvar. Dom började prata epidural och jag trodde inte det vara dags för den redan, men jovisst. Dom ringde på doktor och den skulle sättas in direkt. Jag gick lite med gåstolen men insåg ganska snabbt att det inte var något för mig. Testade på lustgasen trots att jag var rädd för den eftersom jag är livrädd för att bli yr men dom satte den på jättelågt och jag testade. Det gick finfint! Ingen yrsel alls :)!

Epiduralen sattes och jag var livrädd, men det gick fint & den funkade så bra. Guds gåva må jag säga! Inga värkar som avstannade eller något. Kanon! Försökte sova lite mellan varven men det gick inte alls. Var alldeles för uppe i varv och ville mest bara hålla koll på monitorn med siffror som tickade på vid sidan om.

Vid 5 på morgonen var det dags för en koll och då var jag öppen 8 cm, snabbt jobbat!
Minns inte några vidare tider efter det faktiskt. Vet att dom tog hål på hinnorna så att vattnet gick och att jag tyckte det kändes det helt sjukt, vattnet var ju helt varmt. Vet inte vad jag hade räknat med egentligen men blev lite förvånad. Och det kändes som om det var så himla mycket vatten, kände som flera spannar som rann ut typ. Hah!

Tiden tickade på och jag kände mer och mer ett tryck neråt men inte så jag ville krysta. Utan lite som när man behöver gå på damrummet vet ni! Med det tryckte liksom på neråt.
Runt halv 9 kom de riktiga krystvärkarna. Från början var det hanterbart tycker jag, då kunde man hantera det. Det var dock lite svårt att andas lustgas och krysta samtidigt, visste knappt vad jag skulle fokusera på men till slut kom man ju in i någon slags rytm i det hela och det gick bra.
Kände mig som i någon slags liten fyllan av lustgasen.

2 timmar och 12 minuter av krystvärkar krävdes det. I slutet var jag så ledsen och trött att jag sträckte ner handen och kände på huvudet för det kändes som om alla runt om bara ljög om att hon snart var ute. Kändes som om jag inte kom någonstans. Men där var det, allt detta hår kände jag! Läskigt men häftigt.
I slutet var jag så slut och ville att dom bara skulle dra ut henne. Dom ringde på doktorn eftersom jag faktiskt hade krystat så länge som jag hade, men han sa att jag bara skulle fortsätta eftersom det gick så bra och jag gjorde framsteg hela tiden.
Sista krystvärken kom och då tog jag i så jag fick lock för öronen.

Men 2 timmar och 12 minuter senare kom hon. Det finaste jag sett. Och en flicka!
Jag tyckte dessutom att A sa att hon var en pojk när hon kom så när det väl kom fram att det var en flicka så fattade jag typ ingenting.
Men upp på magen kom min lilla fina till slut, 3725 gram och 51 cm lång klockan 10.52!
Alla fingrar och tår, och allt detta hår, hon har massvis!

Om jag ska sammanfatta det hela så tycker jag att förlossningen gick bra, bättre än förväntat och mindre ont än jag trodde. Jag kände aldrig den där nudörjag känslan som jag hade räknat med. Det enda som var jobbigt var som sagt det långa krystarbetet. Det tog verkligen på mig till slut. Men det är tydligen vanligt vid så snabbt öppningsskede sa dom. Men i övrigt så var det okej faktiskt. Klart det gör ont, men det är något magiskt över hur kroppen arbetar med det.

Men nu är hon här och hon är värd allting. Alla tårar och all frustration. All väntan.
Jag hade gjort om det tusen gånger till för henne.
Jag förstår inte hur jag någonsin kunnat andas utan henne.
Jag kan titta på henne och bara gråta för att jag älskar henne så himla mycket.

I torsdags var vi på återbesök på BB och då stod läkarkontroll på schemat, hon var frisk och fin. Liiiite gulsot har hon, men inget som behöver behandling utan jag ska bara hålla koll på så hon inte blir slö. Men det är det sista hon är! Hon tittar och är vaken och skriker lite och myser mycket!
Sen tog dom PKUtest och min tjej var så duktig så, sa inte ett ord när dom stack henne i handen. Jag tyckte antaligen det var värre än vad hon gjorde ;D. Ungefär 300 gram hade hon gått ner nu såhär de första dygnen, men det låg över dom där 10 % dom får gå ner, skönt!
Man har ju ingen koll på hur mycket dom får i sig när man ammar, men så länge hon verkar nöjd och mätt så är jag glad :).

Annars går allt bra, hon har haft magknip på kvällarna snuttan och varit lite skrikig. Men bara man har tålamod med hönans skrik och masserar hennes mage så blir det mycket bättre! Men igår inhandlades det Minifom så det ska nog hjälpa magen lite på traven också.
Dessutom så trillade hennes navel av igår, så nu är hon så tjusig så :) Och den luktade inte alls illa som jag hört att det kan göra! Och inte tyckte jag den var speciellt äcklig heller!

Lite besök har vi också haft härhemma, och fina presenter har hon fått Inez! Försöker dock att inte ha för mycket besök så har sållat en hel del, orkar inte med så mycket folk. Vill mest bara vara och amma och mysa. Samtidigt så vill man ju visa henne för hela världen. Men just nu tar jag mest vara på tiden bara. Den kommer aldrig komma igen.

Igår när jag satt i soffan och hon låg i bilstolen bredvid och sov så skrattade hon skithögt! Höll på att dö i soffan av skratt. Vet att det inte var medvetet av henne för 5 öre men det var så roligt. Såg så himla söt ut! Mammas höööna ♥

Jag älskar henne så mycket, det är verkligen helt otroligt hur man älskar sina barn. Jag kan titta på henne i timmar. Hon är det bästa jag vet! Hennes stora ögon går rakt in i hjärtat. Mammas tjej ♥!

Har knåpat lite på en förlossningsberättelse, ska försöka få klart den idag så ni får läsa :)

Nu ska jag sniffa bebis! Ha en fin söndag!