Nu har jag äntligen tagit ett beslut! Frånochmed måndag kommer bloggen vara fullt ut lösenordsskyddad. Så vill ni ha lösenord så kan ni skriva det här så kommer jag skicka ut det på söndagkväll. Jag kommer bara ge det till människor som känns okej, och som jag känner att jag litar på.

Familj & vänner - givetvis.
Även en del läsare som jag vet följt mig sen den andra bloggen. Men många kommer att sållas bort. Av många skäl. Det främst är att jag känner mig hämmad. Jag vill skriva vad jag vill och kunna lägga ut vilka bilder jag vill på mig och min dotter. Jag vill kunna dela mina åsikter utan att få kritik.

& till du "anonyma" som idag kommenterat om Inez Gynettes pappa & familj och om smutskastning.. Till dig, eller ska jag säga er? Till dig vill jag bara säga att är du så dum att du inte förstår att IPadresser kan spåras? Man är aldrig anonym på nätet. Och har man med en datakunnig tjej att göra så ska man nog inte ge sig ut på allt för djupt vatten!

Så detta är mitt sista inlägg fram tills den blir lösenordsskyddad :)

Ha en fin vecka nu!

Är så himla besviken. Aldrig aldrig mer ska jag be någon om något.

Jag sitter här och är irriterad, arg, ledsen och så jävla trött på allt.
Jag har fått nog. Nåde dig den dagen allt kommer dra igång, du kommer inte få det lätt.

Jag vill skriva precis vad som har hänt här och bara kasta skit på dig och din helvetesfamilj. Men eftersom jag vet att några av dom läser här så är det väl lika bra att låta bli. Annars blir det väl liv i luckan.
Ni är iallafall otroligt jävligt jobbiga och jag önskar att jag aldrig mer behövde ha med er att göra.
Tycker faktiskt att ni kan dra åt helvete allihopa, för ni lyssnar aldrig, ni pratar skit, ni låtsas vara så jävla bra men ICKE. Det är ni inte, ni är tamigfan de värsta jag vet. Ni spelar ett jävla spel för galleriet. Det ska se så bra ut utifrån men egentligen så skiter ni i vilket.

Blablablaaaa, ordkrig typ. Önskar jag kunde skriva precis vad jag tyckte och tänkte.
Kanske ska lösenordsskydda bloggen? För ni har faktiskt inte med MITT liv att göra.<
Det tål att tänkas på.

Skulle kokat soppa men jag är så jävla arg att jag inte tänker göra det. Tänkte umgås med gnällungen nummer 1 och gnälla jag med.

Man ska inte lita på någon annan än sig själv & ska man få något gjort, gör det själv.

Vilket fantastiskt år det varit! Så omtumlande & fantastiskt! Början på året var mest ångest över det där valet. Jag bestämde mig väl egentligen redan på en gång att jag skulle behålla det där lilla som växte i magen på mig. Men när man har en pappa till barnet som inte alls håller med då blir det där självklara valet ändå svårt. Men jag är så nöjd med mitt val, att jag gick efter mina känslor, jag valde det jag skulle kunna leva med. Och nu ligger hon här på golvet i sitt babygym och pratar med laban och jag känner mig mer än lycklig. Hon är ju så rätt, så självklar i mitt liv. Och jag kommer aldrig vara med nöjd med ett val jag gjort.

Hela året har ju kantrats av bebistankar, graviditet och dess åkommor för att sedan resultera i en så fantastisk liten tjej! Men här kommer iallafall en liten årssummering:

Januari:
Gjorde ett VUL-ultraljud & fick se lilla lilla bebisen! Bara en prick på monitorn men med ett starkt hjärta.
Hälsade på Pappa & Farmor ett par dagar..
Mådde illa..

Februari:
Passerade den där magiska gränsen, vecka 12! Då kunde man känna sig lite mer säker på att det lilla som växte där inne nog skulle stanna kvar!
Gjorde NUPtest den 23/2. Omtumlande, skrämmande och fantastiskt!  Då var det liksom på riktigt. En liten bebis som sprakade och hade sig därinne..

Mars:
Gjorde det stora rutinultraljudet :)!

April:
Foglossningen kom utan dess like, så jag satt mest i soffan.
Lyssnade på bebisens hjärta för första gången!
Kände första sparken ifrån lilla bebisen ♥!
& så fick jag en liten kusin :) En liten Isabella.

Maj:
Jag vet att jag färgade håret mörkt.. haha!
& ja, jag var minsann i Ullared med, det ni!


Juni:
Firade midsommar hos bästa Nella i Göteborg!
Klippte av mig håret och färgade det rött!

Juli:
Patricia var och hälsade på!
Hade miin babyshower hemma hos Jonas! Fina vänner och fina paket ♥.
Niklas gick bort. (vi saknar dig)

Augusti:
Begravning för Niklas.
Mina fötter svullnade till sin dubbla storlek.
Passerade mitt BFdatum, 29onde augusti!

September:
Den 6:e september klockan 10.52 föddes klotets vackraste barn, Inez Gynette ♥.
Resten av månaden var en konstant bebisbubbla. Lära känna henne, titta på henne, smälta in i mammarollen. Världens bästa månad, den glömmer jag aldrig!
Jag fyllde år med ja.. 22!

1 dag gammal tjej ♥

Oktober:
Bebisbubblan fortsatte. Försökte hitta tillbaka till en vardag.
Mycket besök från vänner och spenderade en del tid hemma hos familjen.
Firade mina småsyskons födelsedagar!
Lilla älskade Ebba fick somna in ♥.

November:
Opererade bort 2 stora cystor.
Började gå på babyrytmik.
Slutade tyvärr mot min vilja att amma.
Julbord med familjen på Sussis Cafe.

December:
Pappa var här & hälsade på.
Inez Gynettes dop den 4/12!
Sen var det massa fika med mammorna & babyrytmik.
Luciatåg på babyrytmiken, min fina var tärna!
Inez Gynettes första bad i badhuset!
Julafton.
Nyår.
Ja, december är ju alltid en väldigt smockad månad. Klämde ju in ett dop mitt i allt med så det blev ju inte direkt mindre stressigt ;).

Det här är verkligen inte roligt längre. Handlade imorse till allt som ska bakas idag. Står och bakar, har glömt köpa hälften mitt i stressen. Bebis är kläning och vill typ sitta fast i mig. Klänningen har fortfarande inte skickats och jag hittar inget på stan hur många vändor jag än går. Och köket ser ut som helvete i ett reslutat av att jag bakade vansinnig.

Snart kommer pappa med, och jag måste plocka fram extratäcket och kudde och lakan och sen ska jag laga mat till oss. Sen måste jag bränna ut låten på en skiva som ska spelas imorgon. Jag måste också läsa igenom texten jag skrivit som ska läsas. Och jag MÅSTE gå och köpa ramar. Sen ska jag ta hand om liten. Möta Nella för att hämta en sak senare. Måste Baka klart... MÅSTE MÅSTE MÅÅÅSTE!

Jag hinner inte vara ensamstående mamma och hålla i något sånt här. Det är ett faktum. Så nu sitter jag här två lipattacker senare och orkar inte mer. Jag ger upp. Jag vill bara ställa in det här. Sånt här ska ju vara roligt, man ska längta och det ska vara kul. Men det är inte kul, inte när det ska vara såhär.

Igår åt jag en macka och en banan på förmiddagen. Idag har jag ätit ingenting. För jag vet inte när fan jag ska hinna.

Jag är så himla ledsen. Klänningen till lördag har inte kommit, & inte ens skickats. Brownisen rann ut över precis hela jävla plåten. Jag gick på stan för att panikleta en klänning. Men hittar jag någon? Nej.

Sen ovanpå allt så har jag haft så himla ont i nedredelen av magen sen spiralen sattes in. Men kvinnokliniken sa att jag ska avvakta över helgen och blir det inte bättre & jag börjar störtblöda igen, (vilket jag gjort den senaste veckan till och från) så ska jag få komma in och kolla så den sitter rätt!

Så nu sitter jag här och lipar. Det känns ju väldigt fantastiskt det här.
Jag kanske är löjlig, men det hade varit roligt att vara fin på mitt barns dop. Vill inte gärna stå där i en mjukiskjol och en kofta typ. Och nej, jag kommer inte i kläderna i min garderob än, jag är för bred om midjan.

Min klänning till dopet på lördag har inte ens skickats än vilket betyder att den inte kommer hinna komma. Och jag har inget annat att ha på mig. Och det är ändå 2 veckor sen jag beställde den.  Så nu kommer jag få panikhandla en annan ful klänning som jag inte ens vill ha på mig egentligen. Kläderna i butiken just nu tilltalar verkligen inte mig & när jag hittade denna blev jag så glad! Den var liksom jag. Vad fan ska man ha på sig nu då?! Bah, jävla skit.

Och tårtdekorationerna har inte heller kommit. Men förhoppningsvis hinner dom komma, fick mail imorse om att dom är skickade.

Visst det är värdsliga grejer, men en sån dag vill man ju känna sig fin och att saker ska vara rätt.
Jag blir så himla trött och ledsen bara.

Jaja, liten powernapar i sängen och snart ska vi på babyrytmik.

Just nu, just ikväll så saknar jag lilla Ebba.
Jag saknar hur hon alltid la sig under täcket och bara myste när vi skulle sova.
Jag saknar att se hennes glädje när man kom.
Jag saknar den lilla nosen, ja jag saknar lillgrisen helt enkelt!

Jag har inte köpt mig någon åkpåse till vagnen ännu och med den kylan som är på G så kanske man borde skaffa en?! Jag kör ju på mjuklift just nu. Jag vill verkligen verkligen verkligen ha åkpåsen från Elodie Details, jag är inne på Babyproffen och klämmer på den ibland, den är så himla fin! Jag har ju deras skötväska & det hade varit så fint att matcha.

Men sen vet jag inte hur varm den faktiskt är? Någon med erfarenhet?
Och sen så tycker jag att den är lite dyr om jag ska vara ärlig, men det är ju en bra julklapp att önska sig! Så den önskar vi oss!

Idag har jag opererat mig, cystorna skulle bort & en sprial passades på att sättas in. Allt gick fint & liten har skött sig exemplariskt hemma hos familjen, min älskling. Ville hem så fort jag vaknade på uppvaket, det var det första jag sa: Nu vill jag hem.. men fick snällt vänta en stund. Kommer verkligen i all mån jag kan undvika att bli sövd i framtiden. Jag mår så jävla dåligt både innan och framför allt efteråt. Ångestladdat. Och jag är så lättpåverkad av narkos & allt sånt där, tål ingenting, blir helt knockad efteråt.
Dessutom så tyckte liten höna att det var en bra ide att  vara vaken mellan 2 & halv 5 imorse.. eller ja inatt?! Lagom roligt när jag visste att jag skulle upp vid 6 & inte hade somnat före 11 eftersom jag var nervös inför idag.
& Grät som ett litet barn gjorde jag när dom skulle söva mig. Är så rädd för att tappa kontrollen och kanske mot alla odds, dö. Men jag fick stöd och handhållning från en sköterska & jag överlevde ju som ni märker.

Iallafall så spenderar vi natten hemma hos familjen eftersom jag inte mår bra. & dagens lista kommer imorgon, då blir det dubbelt upp.
Jag orkar inte idag & det tror jag alla förstår.

Ha en forsatt fin kväll nu ♥

Råkade radera det här inlägget nyss hur nu det gick till.. så jag publicerar det igen ;)

Jag ska vara ärlig, jag är nere i en svacka. Vill dock förtygliga väldigt noga att detta inte är något som på någotvis drabbar Inez. Jag gör allt jag kan för henne och lite till, hon får så mycket kärlek och drabbas inte av det hela..

Jag känner inte längre att jag kan skriva vad som helst. jag kan inte skiva när jag mår dåligt eller är ledsen. Jag har dagar när jag bara vill gråta, dagar man känner sig ensamast i världen och allt är tungt.
Jag känner inte att jag kan skriva om det, och jag ska vara ärlig om varför. Jag är för rädd.
Jag är för rädd att om jag skriver att idag mår jag dåligt så är det något jag kommer få äta upp sen.
Inte från mina nära, inte från dom jag älskar. Utan från Inez pappas sida. Att det liksom blir olämpligt för mig att må så med ett litet barn även om jag tror och vet att varenda en med spädbarn hemma mår såhär tillochfrån. Jag älskar att vara mamma, jag klagar INTE nu, men det är tufft ibland. När hon skrikit i ett par timmar och man gjort allt man ska, klart som fan att det är tufft då. När hon vill vakna klockan 4 på morgonen och absolut inte somna om. Klart det är lite tufft då. Klart det är tufft när man kanske både 1, 2 & 3 dagar inte hunnit äta middag eftersom min älsklingt promt ska ha uppmärksamhet när jag ska äta. Och gärna kommer ju allt det där på en gång.

Men jag vågar inte skriva om det, vågar inte prata om det för jag är så jävla rädd att det är något jag kommer få äta upp och Inez pappa kommer försöka ta henne ifrån mig.
Även om jag samtidigt vet att så inte är fallet eftersom jag bara mår normalt. Vilken småbarnsmamma är i form och glad precis hela tiden? Ja okej, det finns undantag, men när jag ensam bär hela ansvaret så är det faktiskt tungt ibland. Jag kan inte gå ifrån och andas, jag kan inte bara gå in i duschen när jag vill längre.

Missförstå mig inte, jag älskar det och skulle ALDRIG byta bort det och jag går gladeligen med fett hår ibland. Det är bara det att jag är så jävla rädd för att skriva något som kan bli fel. Något som slår tillbaka på mig senare trots att det faktiskt är normalt.

Och därför funderar jag på att avsluta det här kapitlet med bloggandet, även om det inte är det jag vill..
För jag är så rädd att han kommer kasta det i ansiktet på mig en dag.

Idag var det dags för efterkontroll.. Inte alls roligt må jag säga. Jag är fortfarande rätt öm och sådär. Men nu är det överstökat iallafall. Det gick bra, eller ja.. det beror väl på hur man ser det egentligen. Jag är hel och livmodern var tjusig sa dom. Haha! Skönt det iallafall! Mina cystor kollades upp av hela två läkare.. Och ja.. Jag ska opereras. Cystorna måste tas bort. Och eftersom det inte hjälper att punktera dom och dom bara kommer tillbaka och växer sig större så måste dom väck. Jag vill verkligen inte men vet att det är nödvändigt. Känner inte för att bli nedsövd. Sist jag blev det mådde jag så himla dåligt & i flera dagar dessutom.. Och så kommer jag behöva vara ifrån Inez en hel dag. Det känns inte alls roligt. Jag saknade henne bara av att vara ifrån henne en timme idag när jag var på efterkontrollen. Åh, det är faktiskt det värsta av allt :(.

Idag blir min lilla älskling 8 veckor ♥

Nej, natten har varit lite kämpig här och liten nannar i mitt knä så jag ska med blunda lite.
Ha en fin måndag.

Ännu en ganska sömnlös natt, lipade som en liten gris hela kvällen när liten somnat. Vissa säger ju att; det är "bara" en hund, men en hund blir ju som en i familjen. & 12 år var hon med oss lilla fina. Jag saknar henne så det gör ont redan. Men det är väl typiskt mig också, när jag väl fäster mig vid någon/något då är jag otroligt fäst. Det tar tid för mig att göra det, men när det väl är gjort, då är det på riktigt. Och lilla Ebba, vi saknar dig nog allihopa! Jag älskar dig!

Morgonen nu då, liten sov bäst hela natten, som vanligt. 6 timmar i sträck, sen lite mat och sen somnade hon om direkt på min mage. Nu ligger hon under sängmobilen och tittar, jag passade på att testa mina kläder jag la undan när jag blev gravid!
Säga vad man vill, jag är inte fit för fem över någonstans men jag är jävligt imponerad för att vara 7 veckor sen jag födde barn och var en flodhäst som plussade alldeles för mycket på vågen:

Okej att kjolen sitter aningens tight fortfarande men blixtlåset gick upp och jag är fan imponerad! Och att jag hade stora höfter redan innan har ju inte direkt varit en fördel nu när dom antagit en ännu större form efter graviditeten, men äh.. Inez är värd det, då kan jag ha stora höfter faktiskt. Och jag ska snart ta tag i mina sista 3 kilo, typ nästa vecka kanske, eller något.. Inte så pepp för det alls ännu, men ska absolut inte banta, bara utesluta det där godiset som slinker ner typ varje dag. Sen att jag åkt på världens sug på wienerbröd som jag aldrig ens riktigt tyckt om är ju en annan sak.. Fast jag äter dom bara om dom är sega.. Haha!

Nu ligger liten och ropar, haha, hon låter som en galning. Det är helt tyst sen efter någon minut så låter det typ såhär "Wooogaaha" sen är hon tyst igen och pratar lite sen kommer ropet. Bäst att passa på att ta på mig strumpbyxor innan hon ropar ordentligt på mig!

Ha en fin tisdag!

Jag önskar ibland att jag kunde blogga mer. Att jag orkade blogga mer. Att jag hann blogga mer. Att jag visste vad jag kunde blogga om så det blev mer inlägg. Men det känns som om allt tillslut bara blir likandant. Jag skulle kunna skriva 5 inlägg om dagen om hur mycket jag älskar min dotter. Jag skulle kunna berätta hur fantastiskt jag tycker hon är. Men det blir liksom tjatigt i längden. Och jag kan ändå inte sätta tillräckligt med ord på kärleken jag har till henne.

Jag skulle kunna publicera flera bilder varje dag på min lilla tjej men jag vill inte överexponera henne.

Jag saknar ibland att blogga som jag gjorde förr. Jag saknar att publicera texter som liksom hintar om mina allra innersta känslor. Men samtidigt så har jag inte längre de känslorna som jag hade då. Jag känner liksom inte längre den tomheten som jag gjorde.

Jag skulle kunna berätta mitt livs historia, för den är trots min relativt låga ålder otroligt lång. Och djup. Och.. ja.. men det vill jag inte det heller. Jag behöver få vara privat. Jag behöver inte blotta allt.

Det är så mycket man skulle kunna och saknar och vill. Men man måste inte.

När jag blev gravid och bytte blogg för att starta om på nytt så tappade jag otroligt mycket läsare vilket egentligen inte gör mig något. Men ibland kan jag tycka det är tråkigt att folk fann mig mer intressant då, mitt i alla ord än vad dom gör nu, som lycklig mamma. Men det är okej, olycka är antaligen mer intressant än allt tjat om vikten på min bebis och lång inlägg om hennes sovrutiner.

Okej att jag klagar mycket, jag är medveten om det och jag ber om ursäkt för många av gångerna. Men ärligt talat, vem fan går och blir sjuk som en hel jävla karl när man är höggravid och dessutom går på övertid? Jo jag, givetvis. Jag med min sedvanliga tur. Är det konstigt att man är lite pessimistisk?

Somnade runt 1, vaknade vid 2 och kan inte svälja mitt eget saliv. I samma veva kommer febern och ont upp i bihålorna. Känns ju roligt, otroligt roligt. Snorig, febrig och kan inte svälja. Kul. Jävligt kul.

Sovit max en timme inatt, jag som redan innan sov dåligt. Och jag tycker så jävla synd om mig själv just nu, ja det är säkert jättepatetiskt men nu gör jag fan det. Har lipat sen typ 4. Kan ingenting bara fungera?

Pratade med fina Pappa för en stund sen. Han är en riktig utemänniska min pappa, älskar att cykla ner till havet och titta och gå runt på stora marknader eller fika på ett cafe och se folk. Och han har ju gjort det mycket tydligt hur gärna han vill ta med sitt barnbarn på cykelturer. Han har ju som sagt köpt 2 cyklar till bebis och idag ringde han för att berätta att han köpt en trehjuling :) Han hade snubblat över en precis likadan som jag hade när jag var liten som jag fick i present av min morbror Micke, så han hade köpt den direkt! Han tyckte det var så kul att den såg ut precis som min! Men han hade köpt den mitt under arbetsdagen så när han skulle hem fick han binda fast den på cyklen och cykla hem med trehjulingen på pakethållaren. HAH! Min fina pappa, som jag saknar honom ♥!

Begravningen var så himla fin. Jag grät redan innan jag hade satt mig ner. Kistan såg så himla liten ut, så skör. Och där låg han, våran fina Niklas. Och musiken.. Jag grät till Amazing grace, Bed of roses, Die mauer och när dom spelade Knocking on heavens door så trodde jag att mitt hjärta skulle gå sönder. Och hans fina barn som satt där längst fram grät och åt hans mamma kunde jag inte ens titta, hennes tårar bara forsade och hon satt framlutad.
När vi skulle ta avsked och gå fram och lägga ros på kistan så kändes det lite som om min själ var utanför kroppen, det var som att man gick dit på automatik bara, det var så konstigt.

Niklas, vi saknar dig något otroligt allihopa, men vi vet att du mår bra nu, du har inte ont och du fick som du ville. Ta nu hand om dina barn på håll och vaka över dom så ses vi inom sinom tid.

Denna dagen blev inte alls som tänkt och egentligen är jag helt sjukt trött och vill bara bädda ner mig i soffan med massa filtar, te och popcorn. Men imorgon är det begravning och jag kommer åka iväg redan idag iom att den börjar tidigt imorgon och går dåligt med tåg och inte håller rum på min hemmaplan.

Men jag är så nervös, men iom att slemproppen släpprt (ja jag vet att inget måste hända baa för det) så blir jag så nojjig. Och nu ska jag åka iväg låååångt hemifrån själv över dagen idag och hela natten tills imorgon. Men det kommer gå fint antar jag. Gör det inte det, får det ju ordna sig det med helt enkelt. Inte mer med det.

Iallafall så är det begravning imorgon klockan 11. Och det kommer bli så jävla tungt. Jag vågar inte ens tänka på det för jag kommer antagligen gråta ihjäl mig. Och jag kommer knappt i några av mina svarta plagg så jag får se lite halvdan ut, men det får gå an. Det är ju inte utseendet det handlar om ändå, utan våran fina Niklas.

Filmade magen igår och man ser verkligen hur den rör sig och jag tänkte lägga upp den här men jag hinner verkligen inte nu för jag måste snabbpacka och sen åka lite hastigt och lustigt. Får bli imorgon.

Men vi hörs imorgonkväll
(dock finns möjligheten att mina nervösa nerver sviker mig och jag stannar hemma)

Jag kommer liksom inte riktigt över det här med Niklas.. Jag känner mig fortfarande som att jag går lite i ett vakuum. Jag vet inte varför dock. Jag visste ju hur han valde att leva sitt liv. Jag visste ju vad han ville, jag visste att han egentligen inte orkade mer. Jag förväntade mig det, ändå förstår jag det inte.

En månad hann han vara ute, ute i friheten, en månad var allt det krävdes.
Jag tror det var avsiktligt. Jag tror han visste vad han gjorde.

Den sista tiden du levde med M så var jag nästan rädd för dig, inte för att du skulle skada någon eller säga något elakt, utan jag var rädd för personen du blev med droger. Du var så annorlunda, du skrattade inte ens på samma vis längre. Du bara satt där som ett tomt skal med en kall blick och blev smalare och smalare.

Jag minns framför allt en kväll när M var hos mig för att sova över och du ringer i total panik och tror att du ska bli skjuten, att någon jagar dig. Du var livrädd. Både jag & M blev givetvis livrädda. M åkte i panik hem, en bilresa på 2 timmar för att se att det bara va drogerna. Det var ingen efter dig, det var ditt huvud som spelade dig ett spratt. Och det är ju sånt som droger gör med en.

Ett annat minne är när vi var iväg allihopa och åt på resturang och du somnade. Mitt i maten. På resturangen. Mitt bland allt folk. Folk stirrade och jag skämdes. M försökte skämta bort det men jag visste ju varför. Han var inte så där trött som ni försökte få det att låta som. Det var bara drogerna.

Jag försöker tänka på de fina minnerna men de tråkiga slutar inte poppa upp, men jag försöker. Min student, när vi hälsade på din pappa och framför allt den där gången vi satt på trappan i Malmö och pratade om livet.
Du drömde om en gård på landet i Skåne, få träffa dina barn mer. Skaffa ett jobb. Bli ren.

Jag har alla dina ord på film, alla dina drömmar har jag på film.
Den kan vi titta på och minnas.