Varit hemma hos familjen ett par timmar idag & tänka sig att vi för en gångs skull faktiskt var allihopa! Det är ju inget som direkt tillhör vanligheterna även om de små höll sig mest på sin egen hörna så är det fint att ses allihopa ibland om ens för en kort stund ♥.

& så undrar jag lite vad den här veckan tog vägen? Den liksom bara rusade iväg och det är redan fredag! & imorgon kommer Caroline och Lykkeli hit och så är det marknad på det, och på kvällen går världens bästa film, den gröna milen på TV. Tror det kommer bli en bra lördag faktiskt och jag ser framimot den. Jag ska minsann köpa hem brända mandlar och munkar! Jag har inte gått upp ett enda kilo på 4 veckor nu så jag kan ju lika gärna äta lite onyttigt då också, haha.

På tal om vikt & så, jag väger mig inte alls lika mycket nu som i början, var som en besatt, vägde mig morgon, middag, kväll. Nu är det mer en gång i veckan. Iallafall så var jag på kalas för ett par veckor sen och alla drack sprit så ihärdigt så och jag åt lite chips och satt mest, så kom det en man, drygt 40 år och sa "Du vet att du måste gå ner det där sen?" sa han och nickade mot chipsen. Ja svarade jag, det vet jag men jag äter liksom chips i mitt normala liv med så det är nog lungt minsann. Sånt där får mig bara att känna mig stor som en val fast jag vet att jag inte är speciellt stor alls. Men att folk liksom helt plötsligt har sån jäkla rätt att kommentera allt, det är verkligen sjukt.
Annars så stramar magen på och jag smörjer och smöööörjer, hallonbladste dricker jag i mängder numera, försöka duger ju iallafall!

& så har jag nog inte berättat att jag åkt på kapraltunnelsyndrom och det är faktiskt inte heller så himla kul. Sitter mest i högra benet och höger arm samt mina 3 mittersta fingrar på vänster handen. Men förhoppningsvis så släpper det ju faktiskt också sen :). Jag som trodde jag var superwomen minsann, så har jag rykt på både foglossning & sen det här!

Nu blir det solsidan säsong 1 & hallonbladste :)

Herregud vilken natt, drömde helt sjukt. Drömde att jag var på förlossningen som var i ett stort gults hus vid en järnväg. Så skulle dom göra ett ultraljud innan det var dags för att se så allt var bra. Så var det vitt  på skärmen runt om bebisen och inte svart som det normalt är. Då förklarade Håkan, som gjorde ultraljudet som förövrigt är min FD studievägledare att man använde vitt lstället för svart när man väntade tvillingar. Jag tänkte inte mer på det och tänkte att dom kanske letade om det var en till. Iallafall så födde jag och jag lovar, det var världens sötaste som kom ut. Dock var det ju just det, tvillingar! En pojk och en flicka! Den enda låg tydligen gömd bakom den andra. Iallafall så var dom så söta, tjockt svart hår och skitsmå. Det konstiga är dock att i drömmen så visade det sig att S inte var pappa, utan det var Acke som var pappa. HAHA. Helt stört. Och han var helt chockad och jag vågade inte ringa någon om att bebisarna var födda för jag vågade inte säga att det ju faktiskt var A som var pappa. HAHA. Så ringde jag hem till familjen som tyckte det var otroligt dumt att det var två, Men jag kunde ju liksom inget göra åt saken nu, bara att köra på! Helt sjukt. Drömmen slutade iaf med jag & A tog bebisarna och gick till tåget och åkte iväg.. Och ja, vi döpte flickan till Grey, från Greys anatomy och killen fick heta Acke efter Acke. HAHAHA!

Sen vaknade jag av att min arm hade domnat av för typ 539 gången inatt! Den domnar av hela förbannade tiden. Gör vansinnig ont och tar tid att "väcka".. Ska allt googla det där lite nu!

Just nu känns det som om jag aldrig kommer vara glad igen. Jag känner mig så himla fången i allting, kanske just för att jag känner mig så fången i min kropp.

Jag vill ha ut bebis nu för jag gör inget annat än lipar för det är så himla tungt och tröttsamt. På nätterna går jag upp ocih kissar kanske 3-4 gånger, sen ska man somna om, sen vaknar jag och måste vända på mig ett par gånger också eftersom det är ett privilegium som numera tagits bort ur mitt liv. Kan inte vända mig i sängen utan numera måste jag vakna, vända mig, sen somna om. Och jag är inte ens speciellt stor..

Jag är trött på att folk spekulerar i vad det är, vissa skriker EN POOOOJKE ÄR DET! Andra skriker att det är en tjej. Vissa frågar vad jag tror, jag svarar och då säger dom "ja men då blir det precis tvärtom veeeeeeeeet du". Jaså? Jag vill inte spekulera mer i vad det är. Jag orkar inte spekulera mer i vad det är, för det är fan påfrestande. Jag tror personligen det är en pojk, så nu vet alla det.

Just nu tror jag också att någon jävlas med mig och har slängt in någon miniatyrmänniska som är jävligt duktig på Kungfu, för bebis sparkar mig HELA tiden HELA dagarna upp i revbenen, numera har vi dock synkad sovtid och det är ju skönt det iallafall. Och igår... det kändes som om bebis tog sina naglar och rispade dom mot mina revben, liksom verkligen drog sakta. Så jävla ont gjorde det.

Jag är bara jättedeppig, och vill mest bara be om ursäkt till alla omkring mig för att jag inte orkar prata i telefon om småsaker och låtsas att allt är bra. Får jag inte ut bebis snart så kommer jag nog slå sönder varenda liten sak i lägenhet alternativt bomba någonting. För jag känner mig vansinnig.

Jag är också oerhört trött på den här stan, alla går samma lunk, samma människor på samma cafe alla dagar. Samma folk som gör samma saker varje helg. Samma folk överallt. Jag är så himla trött och kan den här stan nu. Jag vill se världen lite, men nu har jag ju satt mig i en lite mer begränsad sits, jag har ju både bebis och pappabebis att ta lite hänsyn till, haha. Så det där med att se mig om det får kanske vänta lite.

Åh, nu orkar jag inte mer, nu fick jag nog. Nu kan jag inte sluta böla. Jag orkar inte vara gravid mer, magen kliar IGEN och jag får inte plats i mitt skinn. Bebis sparkar envist upp i revbenen och det gör ont. Jag kan inte resa mig utan att stödja mig mot något. Jag kan inte vända på mig i sängen i sömnen utan måste vakna, flytta på mig och sen försöka somna om. Jag orkar inte gå upp och kissa 3 gånger per natt ännu en natt. Jag orkar inte vänta, längta och undra.
Jag orkar inte ha ont i ryggen och ha halsbränna.

Men det värsta är nog det där med huden ändå för jag får liksom inte plats i mig själv, det är för trångt. Och mina bristningar, jag ser dom inte iom att dom sitter på den undre delen av magen men jag är medveten om dom, och jag hatar dom. HATAR. Inte kan man göra något åt dom heller. Jag har smörjt och smörjt men dom kom ändå. Jag hatar min kropp. Jag hatar hur den kommer se ut efteråt, kommer se förjävlig ut.

Jag verkar vara den enda av alla gravidbloggar jag läser som fått bristningar dessutom, och jag tycker fan det är så jävla orättvist och jag är så avundsjuk, och det erkänner jag. Jag vill bara ta fram en kökskniv och skära bort dom.

Alla säger "Men det kommer vara värt det, det är ju för något gott" och nej just nu kan jag tyvärr inte känna så. Dom kommer säkert också bli större och fler och föröka sig över hela kroppen och jag kommer se ut som en zebra för resten av livet..

Nu kommer ett jätteintressant blogginlägg, men jag behöver tips & råd!
För idag har jag sprungit runt hela stan och letat amningsbhar, hittade jag någon i min storlek? Njeee skulle inte tro det va. Lindex som brukar ha bra storlekar och sortiment hade en ganska ful svart i min storlek, men iom att jag alltid har vita underkläder så gick det inte för sig. Så om någon vet var i helvete man kan hitta vita amningsbhar, helst vadderade i storlek 80DD alternativt E, så hojta till för jag börjar bli vansinnig på det hela. Får väl gärna vara okej pris på det hela med, inte så sugen på att lägga typ 400;- på en amningsbh.

& Nej jag vill inte beställa iom att jag måste pröva eftersom jag varierar mellan DD & E atm.

Jag har tänkt på en sak, det står överallt att man ska prata med bebisen och sådär, framförallt nu i slutet av graviditeten eftersom hörseln är färdigutvecklad och den lyssnar mycket.
Jag pratar dock inte med bebis överhuvudtaget, jag har ingenting att säga liksom. Vad ska man säga? Nej gud, det känns helt fel, försökte lite igår när den sparkade på, då killade jag den på fötterna och sa typ "nämen heeeeej lilla bebis, är du vaken" Sen skrattade jag i typ en kvart. Kände mig så jävla fånig. Men jag får väl kompensera för det också sen då helt enkelt ;D.

Har dessutom ångest för att jag valde att köpa ett gråttprickigt spjälskydd och inte ett vitt, det jag har nu matchar ju för fasiken ingenting :/ Så jag ska nog köpa mig vita lakan eller ja tyg av något slag & sen sy påslakan av det!

Jag har nog inget sunt förnuft. Kunde jag ta det lugnt igår? Neeeej, det var ju tvunget att vika lite tvätt och renbädda sängen och flytta in spjälsängen in i sovrummet och.. ja ni förstår.
Jag MÅSTE vila, men jag vill inte. Tänkte gå ut och gå en lång promenad idag men eftersom jag vaknade och hade lite lite sammandragningar och har mått illa så har jag tro det eller ej suttit i min soffa nästan hela dagen. Har ju dock lagat mat och varit ute framochtillbaka till affären för att köpa Loka som är guld mot halsbrännan jag numera dras med ungefär hela tiden, men annars så, har jag nog nästan suttit still.

Men när jag väl kröp ner i sängen igår med en film och duntäcket så somnade jag innan filmen ens börjat. Var uppe 4 gånger och kissade dock. Men det är väl bara att stå ut med. Dock så var det GULD att kunna ha duntäcket inatt. Så himla skönt! Var för första gången på flera veckor bara 22 grader inne och inte 38 som härromdagen!
Sen ringde Emma och väckte mig imorse och trodde jag låg och jönköping med nyfödd bebis efter allt igår!

Försökte mig på egen brunsås idag, haha säger jag bara, åt helvete gick det. Det blev typ en soppa, en soppa med soja och grönsaksbuljong, inte sådär jättegott till potatis & vegbiffar direkt.

Och så är vi i vecka 35 nu :).
Anyway, nu blir det Ondskan & nektariner :)

Känns som om något är fel, mår jätteilla, har massa sammandraningar och - hah, detta vill jag egentligen inte skriva men jag gör det ändå! Ni tjejer ni kanske vet om man har mens typ att man känner sig lite mer "öppen" där nere än vanligt? Så kan jag känna iallafall & precis så känns det nu.

Så jag vet inte vad det kan vara, antagligen ingenting, dessutom känner jag mig lite yr.
Kan väl vara för jag gjort massa idag, handlat, tvättat bebis sängkläder och bäddat om sängen med nytvättade lakan och plastad frotte, tvättat kläder, bakat, lagat mat, diskat, putsat fönster..
Så antagligen säger väl bara kroppen ifrån. Men det är lite läskigt ändå.

Det får absolut inte hända något förrens tidigast på onsdag när A är hemma igen! Emma tyckte jag skulle ringa förlossningen men äh, det lär ju inte vara något, jag vill inte ringa och besvära i onödan.

Soffläge nu kanske?
Fast jag måste verkligen renbädda sängen först..

Imorgon är det vecka 35!

Idag har jag varit hos barnmorskan! Hade inte min vanliga BM idag eftersom hon var på semester utan jag fick träffa en annan. Och visst, jag gillar inte min BM speciellt men jag står ju ut nu de sista veckorna men hon jag hade idag... jisses säger jag bara. Hon la sig verkligen i precis allting. Frågade om mina matvanor, min ångest kring viktuppgången ochsåvidare. Sen äter jag ju inte kött och det fick jag ju verkligen höra hennes åsikter kring! Jag disskuterar det inte gärna med en kvinna jag ska träffa en endaste gång. Kändes bara som ett långt intrång. Dock hanterade hon mig bättre när jag låg på britsen än vad min vanliga barnmorska gör. Hon sa vad som hände och vad hon gjorde och hur det stod till medans min barnmorska bara kör på och man måste fråga för att få veta. Så visst jag tror hon jag var hos idag är en jättebra barnmorska om man har henne under hela graviditeten för hon verkade bry sig, men för mig att bara bli så pass "påhoppad" på en gång kändes inte alls bra.

Annars var allt fint med bebis!
SFmåttet nu i vecka 34 är 33 & det följer kurvan precis.
Blodtrycket var bra som alltid, låg på sitt stadiga 110/70
Och bebis ligger perfekt med huvudet neråt, det gillar vi! :) 
& hjärtslagen låg på 132, fast kan lika gärna varit mer eller mindre, bebis låg inte still så vi fick byta ställe 3 gånger, men cirka 132 var det iallafall :).

Skulle även gjort ett RH immuniseringsprov idag eftersom jag är RH negativ, men vi kom fram till att vi väntar med det till nästa besök då jag har mina vanliga barnmorska igen. & lika bra är väl det!

Har börjar inbilla mig att jag kommer få en jättebebis, typ sådär 55 cm lång och 6 kilo eller något. Och jag är bombsäker på att det är en pojk. Jag vet ju att man inte ska lyssna på allt som skrivs som säger hur man kan tyda det och hjärtslag hit och dit men äh, jag lyssnar på skiten ändå och inbillar mig att det är en pojk. Tur soffan här hemma är rosa för det lär ju inte bli något rosa plagg här inte.

Kom också på varför jag numera inte är ute och går långa promenader, hade så jävla mycket förvärkar på promenaden hem att jag var tvungen att pausa 2 gånger.

De första graviditetsmånaderna mådde jag illa på morgonen och så fort det gick över 2-3 timmar mellan målen, men oftast så räckte det med att jag åt en banan eller något digestivekex så gick det över, berodde nog på blodsockret antar jag. Men nu är det månad 8 och illamåendet är tillbaka, dock numera på kvällstid. I förrgårkväll mådde jag helt sjukt illa och bestämde mig för att sätta mig vid toan en stund ifall ifall så att jag inte spydde ner hela vardagsrummet, så fort jag såg toan så spydde jag. Kaskadspydde vill jag påpeka. Och nej jag hade inte ätit något konstigt. Samma sak hände igårkväll. Och nu ikväll så mår jag illa igen. Så just nu varvas kvällsillamåendet med att jag måste gå och kissa flera gånger om dagen och inte får sova en enda hel natt eftersom bebis envisas med att sparka mig i revbenen till 1-2 på nätterna, sen runt 4 ska jag upp första gången för att kissa, sen fortsätter det så tills jag bestämmer mig för att gå upp. Så just nu är nätterna inget att leka med alls. Jag vill bara få sova en hel natt, men det är väl lika bra att vänja sig?

Imorgon så ska jag läsa journaler igen. 53 A4 sidor är avklarade och imorgon väntar minst lika många sidor till.
Det har upprört en hel del i min familj att jag valt att läsa alla mina papper, men dom som blir upprörda och oroliga över vad som egentligen står där i om dom och om det dom som har sagt, det är dom människorna som har något att dölja. Det är dom människor som ljugit för mig.. Flertalet har begärt att få läsa papprena innan jag läser dom, men det antar jag är för att dom ska få en chans att försvara sig. Men ingen förrutom jag har rätt till papprena eftersom det är mina handlingar om mig. En i familjen har också kollat upp om personen i fråga kan få ut mina handlingar, men tji fick den! Ingen, INGEN kan läsa dom förrutom jag. Dom är tryggt förvar. Jag är så himla glad över att äntligen bara få veta sanningen.

Här kommer en alldeles sprillans ny magbild, vecka 33 & 55 dagar kvar :)

& så en bild på den fina sängmobilen jag fick av Sandra, Larry & Cissi:
(där i hörnet ser ni den fina bodyn bebis fick av Nella också!)

Iochmed att bebis numera enbart sparkar upp i högra revbenen tyder det då på att den är fixerad? Allt jag känt av nertill plus detta tyder ju på det vad jag hört och läst mig till? Känns ju dock som om det är lite tidigt för den att vara fixerad redan i vecka 30? Fast det är det kanke inte?! Ja jag ska ju till barnmorskan på onsdag så jag får väl veta då om inte annat.

Nu ska jag tydligen på födelsedagskalas klockan 18 men jag kan verkligen inte slita mig från SVT. Det här bröllopet måste vara det finaste som visats på tv på flera flera år. Och jag har lipat som en liten gris framför tv:n. Så fina är dom!

& hörrni, imorgon är det vecka 31!

Jag har verkligen brytit ihop totalt, jag orkar inte mer nu. Jag har fått nog. Min kropp är liksom inte längre jag. Idag har huden på magen stramat och det har verkligen känns som om den ska spricka upp. Jag har inte känt den här sjuka känslan med huden förrut. Känns som om jag inte får plats i mig själv längre.

Jag har inte ens vågat skriva om bristningar, för jag är så jävla rädd för att få det. Och pratar man om det så händer det. Men igår så upptäckte jag att jag fått tre småsmåsmåååå streck, dom är kanske en halv cm vardera precis på undre dele av magen eller vad man ska säga. Inte sett dom innan, ser ju inte den delen av mig själv längre direkt. Och jag är totallt knäckt över det. Jag har smörjt och smörjt och smöööörjt trots att jag faktiskt vet att det överlag är genetiskt, och om man ser på Mamma så är dom ju där. Hon hade ju massvis. Jag kommer få skitmycket bristningar, thats it. Bara att inse det antar jag. Och jag börjar lipa bara jag skriver om det. Jag har inte ens gått upp speciellt mycket i vikt. 9 kilo ligger det på nu. Jag har aldrig vägt såhär mycket.

Och jag blir så otroligt stressad av att alla gastar att: "Nuuuu är det snart dags!" "Nu börjar du verkligen se gravid ut" och liknande. Jag vet att dom bara menar väl. Men jag orkar inte längre. Och ja jag är säkert jättekänslig, men jag skiter fan i vilket, jag orkar inte mer.
Just nu finns det ingenting som gör det hela värt det, jag blir inte ens glad när jag tänker att snart är det över och bebis är här. Känns som om jag förevigt förstört varenda del av kroppen. Jag vill att det ska vara över nu. Hade varit perfekt att bli igångsatt veckan efter midsommar där, perfekt. Men det kan man ju drömma om.
Tack ni som peppar, jag uppskattar det verkligen, men det räcker liksom inte. Jag blir bara ledsen ändå.

Och igår var sista träffen med föräldragruppen, tacka gudarna för det! För igår var det verkligen inget att ha, fick bara ångest av hela grejen och ville helst gå hem i halvtid. Pratade om amning i typ 3 timmar.. känns som om hon upprepade allt hon sa minst 3 gånger. Jag tycker det var guld värt att se förlossningen, resten av föräldragruppen kunde ha varit.

Jag vill ungefär bara dö just nu, så jävla trött på allt är jag. Ful känner jag mig och tjock är jag. Och jag är stressad över allt och jag kissar varannan minut och mtt hår har blivit förjävla fult..

Nu har jag gråtit i sisådär 2 timmar för nu orkar jag faktiskt inte det här mer. Jag är så himla trött på allting. Jag orkar inte se ut såhär, jag orkar inte med alla hormoner. Jag känner mig sur och irriterad hela tiden. Jag står verkligen inte ut med att se mig i spegeln längre. Jag är så trött på att vara gravid. Jag känner mig så ful och tråkig och ensam.

Jag önskar bebis kunde komma ut nu, för jag har fått nog.

Mitt illamående är tillbaka verkar det som, mått sådär jobbigt illa i flera dagar i rad nu. Anyway så är det vecka 30 idag! Själv känner jag mig numera stor som ett hus även fast jag vet och inser att jag inte är stor för att vara så långt gången. Men jag ligger alldeles prick på kurvan, man kan inte ligga mer på kurvan än så! Kassörskan på Hemköp kommenterade min mage igår och blev helt chockad över att jag var i 7:e månaden, så sa hon: "Ja det trodde jag inte men du är ju sååå lång!"

Och det här är så roligt, för när min bebis sparkar går det till såhär.. det är helt lungt så känner man att nu.. nu kommer det, så sparkar den tre gånger, pangpangpang, så hela magen skakar. Sen är det helt lungt, sen samma sak, 3 sparkar, magen skakar, sen klar.

Världens sämsta fredag. Jag känner mig helt omtumlad av allt som har hänt, nästan lite uppochnervänd. En konstig slags svindel liksom. Man får sånt perspektiv på allt på något vis när något sånt här händer. Jag förstår liksom inte riktigt hur det kan få gå så långt? Jag hoppas dock verkligen allt är så mycket bättre för dig där du är nu.

Och bebis är numera en jäkla aktiv bebis,  den sparkar hela dagarna! Dock bara på vänster sida och upp i revben, så nu vet vi ju hur den ligger iallafall. Dock är den blyg, den gillar inte när jag lägger handen på för då slutar den direkt. Och har jag inte kläder på mig, eller bara underkläder så sparkar den inget alls, den gillar nog när det är lite dämpat från allt ljus och tumult helt enkelt. Och när jag ligger under täcket, då jäklar, men lyfter jag på täcket så slutar den direkt. Så mörkt ska det vara helt enkelt! Börjar nog bli lite trångt där inne nu.

Nu ska det dock ätas middag, årets första färsk potatis blir det! & efter det blir det jordgubbar och film :)

Idag var det dags för förlossningsvisning! Dom hade plockat ihop en helt lagom stor grupp till visningen och en lagom rund tant höll i visningen. Och ja, jag slapp gå själv, A följde med trots allt :).
Fick se alla rum som fanns att se, första rummet där man kollar värkarna när man kommer in. Ett.. ja vad ska man kalla det... öppningsrum & sen förlossningsrum. Vi pratade en hel del om smärtlindring, det är verligen en hel sjö att välja bland, men det finns inte en del av mig som tror på naturlig förlossning så här ska det tas medicin! Haha, nej men jag har helt klart bestämt mig för Epidural, det har jag väl tänkt hela tiden, men efter idag är jag glasklar med att det ska jag ha om tid till det finns. Jag förstår inte för fem öre kvinnor som vill föda naturligt. Det finns ju en anledning till att smärtstillande finns. Sen det där med TENS ska jag läsa lite mer om , det lät intressant men lite krångligt, tror inte jag greppat riktigt vad det är.

Hon pratade om hur det gick till med lite praktiska saker som att jag som mamma får mat och sådär men att man som anhörig får ta med sig eget borsett från fikat man får när bebisen är född. Och att man inte får ringa inne på förlossningen utan man får vänta tills man är på BB, om man nu inte vill gå ut i korridoren utanför vill säga.
Och jag frågade om hur snabbt efteråt dom kollar bebisen när man är RHnegativ och det gjorde dom så snabbt som möjligt efter förlossningen med ett prov från navelsträngen :) Känns bra att veta! Får hoppas det funkar att ta provet från navelsträngen bara så dom slipper sticka bebis.

Sen fick vi en snabbtitt inne på BB, verkade helt okej. Inget speciellt direkt.
Kommer försöka ta mig hem så fort som möjligt som det känns just nu, en natt känns väl okej men sen vill jag nog hem. Men mycket kan ju hända så vi får väl se. Och det där med att dela rum på BB... katastrof. Men jag förstår ju givetvis varför man får dela rum om det är få platser men nej, jag får ångest av bara tanken.
Och det satt en mamma med en litenliiiiiiiten bebis där inne och mitt hjärta dog lite, så jäkla liten!

Jag känner mig dock absolut lugnare nu än förrut. Det är nog en match jag ska klara av :)!
Och givetvis så har bebis sparkat mig i revbenen precis hela visningen, bara för att.
Den som nästan aldrig sparkar, nu passade det minsann, den kände kanske på sig vart vi var och ville visa att snart jäklar hörru, då kör vi!

Ah, ska man gå på förlossningsvisningen eller inte? Kan verkligen inte bestämma mig.

Det var väl egentligen det jag såg framemot mest när det kom till föräldragruppen, just förlossningsvisningen. Men som vi alla vet så ändras ju ibland känslorna under tidens gång och nu vet jag inte alls om jag ska gå.
Jag får gå själv isåfall och det ser jag liksom inte alls framemot. Så nu vet jag inte.

Vad säger ni som varit på det tidigare? Var det något att ha?

& vad fan ska man skriva i ett förlossningsbrev egentligen? "Hej, jag vill egentligen inte föda alls, jag vill ha allt smärtstillande jag kan få, eller ja allt som inte gör mig yr och jag vill absolut inte ha någon som skriker att nu syns bebisens huvud, jag vill bara veta att det nästan är klart, inget annat småtjafs.. Och jag vill för allt i världen absolut inte ha någon som frågar om jag vill titta nej, för NEJ jag vill inte titta ner. Jag vill föda i gynställning. Jag tänker verkligen inte för allt i världen kliva ner i något som helst vatten. Och jag vill inte ha barnet uppslängt på magen innan det är avtorkat. Tack för mig"

Här har ni kaggen så som den ser ut numera.
& jag vill tillägga en sak, jag är HELT osminkad på bilden och jag
har aldrig någonsin förrut lagt ut en helt osminkad bild.

Miina trosor är dessutom ut-och-in på bilden såg jag när jag la in den i datorn.
Det sägs ju att gravidas hjärnor krymper, jag börjar starkt tro på den teorin

& magen framifrån, haha det syns typ ingenting framifrån.
Midjan är bra mycket mindre markerad typ.
På håll kan man se jättetyliga konturer på magen om ser ut typ såhär --> ( )